onsdag, juli 16, 2008

framtidsångest

fan, jag blir så jävla, JÄVLA trött. så fort jag känner minsta lilla press får jag framtidsångest och blir skiträdd för att misslyckas, så jag sparkar bakut, sätter mig på tvären och all ork och ambition bara rinner ur mig. det vissa verkar kalla för "uppmuntran" är i själva verket år av press, där varje tillfälle att styra och vakta tas i akt. är hon fortfarande på rätt spår? har hon valt rätt? visar man att man fortfarande är i samma lag möts man knappast av uppskattning eller leenden, bara ett kort "ok, bra", som om det är en självklarhet att vi är i samma lag, vill samma saker och har samma framtidsplaner. som om det är självklart att jag ska välja att gå den väg du har föreslagit. för det kommer gå åt helvete om jag inte väljer att gå den vägen du föreslagit. om 10 år kommer ja komma tillbaka till dig och säga, "fan också, jag skulle lyssnat på dig, allting GICK verkligen åt helvete för att jag inte gjorde exakt som du sa. för nu är jag en ensamstående och underbetald åttabarnsmamma med ett gravt substansmissbruk. jag kan inte försörja mina sjuka små barn och riskerar att bli vräkt från vår nedgångna tvåa i skarpnäck. förlåt mig. jag borde verkligen ha lyssnat på dig. låt din visdoms ljus skina över mig och rädda mig från min misär. du är en god och förlåtande gud. förlåt mig."

för jag KAN inte lita på min egna styrka, mitt förnuft, min egna förmåga att göra bra val, för jag HAR inte den förmågan. för jag vill ju bara ha roligt hela tiden, och är oförmögen att se bortom nuet. om jag inte följer ditt program kommer det bara bli fel, allt kommer bli fel, jag kommer inte kunna ordna någon bra framtid för mig själv, av mina egna beslut. jag kommer bara kunna stå på mina egna ben om jag har på mig dina skor, liksom. de skorna som passade dig. för om de passade dig, så måste de passa mig. så. precis så tycker du.

det är detta som kallas för uppmuntran.

2 kommentarer:

angelica sa...

du du du, du är verkligen inte ensam, ävenjag känner sådär .. shit vad det här med framtid är som koskit under skon. varför måste man egentligen haka upp sig på det :/ det borrar sig in i skallen typ..

Annahita sa...

vad söt du är! det känns bra att veta att de flesta av oss har fruktansvärd framtidsångest, även om det egentligen är hemskt. men det är en betryggande tanke ändå. att man inte är ensam.