victory goes this time to the tender

lägg av för fan

the marvellous ms. masha hade länkat till det här videoklippet i ett skitbra inlägg om internetmobbing och vuxenhet, det är sarah silverman som gör en liten "bit" på mtv awards där hon fullkomligt spyr ner paris hilton inför en jättestor publik där även paris själv sitter. jag skiter rätt hårt i paris hilton i övrigt, men det här får mig att må illa. det är så jävla jobbigt att se henne sitta där i sin stol och lida, folk hurrar och applåderar åt silvermans sjukt låga förolämpningar, vet de inte att hon sitter i publiken och ser allt det där? vill arrangörerna av den där tillställningen uppmuntra till sånt här liksom, det är ju för fan ren och skär mobbing.

fan, stackars paris. hon sitter där och försöker le litegrann för att ge skenet av att hon tycker att det är kul, men samtidigt ser man ju hur jävla jobbigt hon tycker att det är. hon tittar sig omkring helt oroligt som en jävla deer in the headlights och jag bara undrar när skiten kommer sluta.

och eva mendes ba *omg fett taskigt men fett kul*

det är kanske puckat av mig att file:a detta under "humor", men nånstans måste det ju platsa. och sarah silverman har förekommit tidigare i den kategorin. men jag vill understryka att jag inte är ironisk i ovanstående text, jag tycker INTE att det är humor. förstår mig inte på sarah silverman. hon är fan inte rolig nånstans. inte ens "i'm fucking matt damon" är ALL THAT. det är så jävla synd att hon överkompenserar sitt täcka kön genom att vara så sjukt mycket grövre och lägre än alla män. grotch-grabbing comedy är aldrig kul liksom.

200 cigarettes

igår natt gick 200 cigarettes på teve. den var verkligen sådär 90-talsgullig som alla filmer med courtney love är. den uppvisade totalt menlösa försök till att bli typ den nya breakfast club, en odödlig kultfilm för unga, plus att den försökte vara lite indie typ. det spelades musik i bakgrunden HELA TIDEN, typ blondie, buzzcocks, elvis costello (som också var med i filmen som en cameo), the specials, roxy music och ramones. det kändes så himla självmedvetet, som en obstinat 14-åring med svart kajal som har pins på vartenda tufft indie- och punkband som räknas, för att visa att hon/han minsann tänker utanför ramarna. på samma sätt som en sån person också är lite gullig och söt så är den här filmen rätt gullig och ja... söt. min favorit är christina riccis karaktär val, en typisk tjej från queens, de ser alla ut som the nannys morsa sylvia och låter också exakt som hon.