söndag, juni 08, 2008

lillebror


det där är min vackre och oändligt godhjärtade lillebror koroush. ibland älskar jag honom så mycket att jag tror att jag ska gå sönder. jag tänker ganska ofta på hur det skulle vara att vara ensambarn, och inte få ha ett sånt speciellt band som man förhoppningsvis har till sitt syskon, och jag känner verkligen att jag har fått så otroligt mycket av att ha en bror. sen jag flyttade hemifrån har vårt band stärkts och jag kommer ofta på mig själv med att ligga på nätterna och undra vad han gör, om han mår bra och vem han är med, något jag egentligen sällan gör om någon överhuvudtaget, utom kanske ebba.
vi två växte upp i en av de vidrigaste miljöerna i stockholm, nämligen engelbrektsskolan. folket där sliter upp en med rötterna, man blir mindre och mindre för varje år som går och när man slutar nian går man ut därifrån med ett intensivt hat mot östermalm och allt som hör därtill.


trots att det finns en röst i mig som säger att min bror aldrig skulle göra några dumheter som kan försätta honom i en situation då hans hälsa eller liv är i fara, så bär jag ändå ständigt på en rädsla att något jävla köttdjur ska skada honom på något sätt. min bror och ihjälsparkade riccardo är i samma ålder och känner samma personer och sen riccardo mördades i höstas har jag flera gånger försökt sätta mig in i hans familjs situation, och den känslan som uppstår är iskall, rå och avgrundsdjup. helt ärligt skulle jag döda mig själv om min bror rycktes ifrån mig sådär. jag står inte ut med en värld där unga söta snälla grabbar gör såhär mot varandra. tänker de inte på att killen de sparkar sönder är någons lillebror, pojkvän, mammas lilla pojke? det skär i mig. jag måste sluta tänka på sånt här.

barret


haha. det här är den äldsta bilden jag har på mig själv på datorn, från den tiden då nathan hade en kamera. vilket långt hår! gillar min skeptiska min, "men vagöööru?"... fan, jag saknar ritorno-vintern, när vi gick dit och satte oss efter skolan och hängde till stängningsdags, i princip varje dag. men som alla minnesvärda perioder i ens liv så var det kortlivat. när sommaren kom flyttade vi ut och efter det var ritorno inte riktigt sig själv.

men jaa!


det klarnar upp!

head in the clouds



jag hade tänkt locka ut ellen hit och ta med henne ner till stranden så att vi kunde sitta på klipporna och umgås med tårna i vattnet, men nattens åskväder verkar inte ha fått himlen att klarna upp. moln så långt ögat når.

haikili



inatt vaknade jag av att åskan gick. det var en sån där perfekt stillsam sommarnatt, det är sådär ljust ute, när man inte riktigt vet om det är gryning eller skymning. de sista tågen rullade in med nattsuddarna och några pigga måsar seglade omkring utanför fönstret. deras gälla skrik ekade mellan husen. plötsligt exploderar åskan rakt ovanför vårt hus, ett riktigt jävla helvetesdån, jag känner det liksom i kroppen. stillsamheten är som bortblåst, nu har hela traktens fågelbestånd stämt upp i en yrvaken kakafoni och jag hör verkligen alla sorters fåglar. apokalyptisk stämning råder och det är totalt kaos.
jag skyndar mig ut på balkongen och ställer mig för att bevittna spektaklet. det enda som hörs är ljudet av sjuttitvå miljoner fåglar som skriker, skränar, kraxar och visslar och ungefär hälften av dem har förståndigt nog begett sig upp i luften. det är en otrolig syn. en overklig dimma av fåglar som förvirrat flyger omkring utan något som helst mål. hela himlen, som nyss såg ut som en pastelldröm från valfri rokokomålning, ser ut nu som myrornas krig. jag stod där i någon minut, tills åskan gick igen. det var en sån konstig åska, ljudet var inte sådär "rullande" som det brukar, det var mer som att det knakade och small. det påminde nästan om det där knakande ljudet av nysnö under skorna. det lät så högt, jag har aldrig hört åskan så nära och jag är verkligen förvånad över att nisse inte vaknade. jag började ofrivilligt fantisera om jordens undergång, blixt och dunder och apokalypsens fyra ryttare som kommer ridande över himlen. sen tittade jag ner och såg jag ett ungt par sitta och hångla på en bänk långt därnere, och då förstod jag det de antagligen fattade för länge sen, att det här är bara en helt vanlig sommarnattsåska.