tisdag, december 23, 2008

åh tjejer!



aahh. kolla in den här tjejen! jag är helt kär i henne.

det enda på min önskelista i år




en tjej jag känner

igår fick jag ett julkort där det stod att jag är guld värd. fan vad bortskämd man är ändå, som gnäller och hatar och sabbar mascaran för att man har en dålig morgon.

dagens skiva:

den här skivan är grym på så många olika plan.

oh no! inte kjartan!

hur fan har jag kunnat missa att kjartan slettemark är död? så går det när man är upptagen med sömnbrist och självömkan. små egensinniga män utan varken hämningar eller skam i kroppen som biter konformister i fötterna finns det verkligen för få av. jag är vanligtvis inte ett fan av konstnärer som själva till slut blir ett av sina egna konstverk, eller som ska hålla på och spexa och driva med allt och aldrig kan slappna av och bara dricka en burk cola och läsa en skvallerblaska utan att kalla det för ett konstverk. de som säger att "allt är konst". typ vad heter han, woody allen... nej, han andy. andy warhol. ja, han. honom gillar jag verkligen inte alls. allt är inte alls konst. det enda han har gjorde var att han försökte bredda begreppet konst, så att det han själv pysslade med kunde räknas som konst. men sorry lillen. bara för att man har stort vitt hår, är gay och alla new york-hipsters gillar en så är man inte värd uppmärksamheten. *bitter*

ja okej, nu blev det här också ett hater-inlägg. det jag ville säga var att jag gillar kjartan slettemark. kjartan slettemark är okej. inte som andy warhol, d.v.s! kanske är det så för att slettemark inte är lika uttjatad som warhol. jag vet inte. men vila i frid, lilla gubben. vi ses i kjartanistan!

jag, en hater

jag är på dåligt humör idag. jag satte på phil spectors julskiva nyss, men det hjälper fan inte. jag hatar faktiskt precis just allting nu. just den här dagen är ett jävla arsle. jag kan inte för allt i världen frambringa någon som helst julstämning, pepp, eller ens lite jävlaranamma. asså jag är inte ens BLANK. jag är bara ARG.

ARG på alla patetiska karaktärslösa människor i tunnelbanan som sitter med håglösa ögon och andas på mig med äcklig morgonandedräkt och går så jävla långsamt i trappan ner till tvärbanan på alviks station att man bara vill fly-kicka någon i bakhuvudet och se dem flyga framåt, nedåt...

innan jag skulle inse vad jag hade gjort, att jag hade sparkat en människa i huvudet, hade jag antagligen känt en liten antydan till tillfredsställelse. när man får scratcha sin itch liksom. sparka ett patetiskt jävla kräk i skallen. åh. det skulle vara så härligt.

tidigare imorse, när jag fortfarande var hemma, fick jag värsta utbrottet. ett litet psykbryt. jag kan skratta åt det nu, eftersom att det för en utomstående måste sett helt jävla hilarious ut. jag blev så jävla förbannad på att sminket inte ville samarbeta med mig den här morgonen, den flytande eyelinern blev för vattnig och spred sig till ögonlocken, mascaran bara klumpade sig och concealern lade sig i veck runt näsan. stod och kämpade med min dåliga sminkdag ett tag, sen tog jag ett djupt andetag och tittade på mig själv i spegeln. jag såg verkligen fördjävlig ut. och i kombination med tidspressen jag hade för att passa tåget blev det "lite för mycket". så jag slet upp mascaran ur hylsan och kladdade med den över hela ansiktet. kändes bra during, men after var det lite, ja, dålig stämning. jag var lite väl hårdhänt tror jag, för när jag blir sådär irriterad och stressad blir jag ofta sugen på att ta sönder något, så mascaraborsten gick av och på köpet rev jag upp ett litet sår i pannan som började svida av mascaran. då började jag skratta. det var liksom då det gick upp för mig att jag är helt jävla *out of touch*, och situationen blev så himla tragisk och pinsam att jag inte kunde göra något annat än skratta och tacka gud i fucking himmelen för att nisse redan hade hunnit gå hemifrån.

sen tvättade jag bort mascaran från mitt ansikte med min svindyra dermalogica-cleanser medan jag stod och grät av skratt och tänkte att någon borde fan göra en film om mig. jag är så jävla jobbig.

man of the hour



phil spector.