det här är fan inte konst vol. II

ännu ett lågvattenmärke i den här kategorin är amerikanskan aliza shvartz som utfört en serie självförvållade missfall som sitt avgångsprojekt från yale university. verket i sig består av videomaterial från själva missfallet och bevarat blod från processen. det här är syftet , i hennes egna ord:

"Just as it is a myth that women are “meant” to be feminine and men masculine, that penises and vaginas are “meant” for penetrative heterosexual sex (or that mouths, anuses, breasts, feet or leather, silicone, vinyl, rubber, or metal implements are not “meant” for sex at all), it is a myth that ovaries and a uterus are “meant” to birth a child."

jag är helt och hållet för fri abort och jag håller med om att det är en myt att kvinnor ska vara kvinnliga och män ska vara manliga. jag håller även med om det hon säger om det otraditionella sexet, men efter det andra parentestecknet spårar hon ur totalt. äggstockarnas och livmoderns funktion är ett biologiskt faktum och det finns inget att vinna, ur en feministisk synvinkel, på att trivialisera abort och missfall och det lidande det faktiskt innebär för många som går igenom det. återigen känns det som om det handlar om avtrubbade medelklasskids som söker nya kickar.

äh. jag orkar fan inte skriva mer nu. jag tycker egentligen att citatet talar för sig själv. världen är full av idioter.

nu ska jag och nisse titta på arkiv x.

det här är fan inte konst

det här är bland det vidrigaste jag någonsin hört talas om.

konstnären guillermo vargas habacuc från puerto rico tog in en herrelös hund från gatan, band den inne på ett galleri och lät den svälta ihjäl inför galleriets besökare. han har givetvis fått otroligt mycket kritik och har kommit med olika uttalanden varje gång han konfronterats om detta. till en början påstod han att "hunden skulle dött i vilket fall som helst", sedan ändrade han det till att han egentligen inte visste om hunden dött eller inte, sedan skulle det varit som någon slags minnesceremoni för en man som dödats av vakthundar och slutligen så ville han kasta ljus på de herrelösa hundarnas hemska situation. någon blogg skrev att hans nästa uttalande antagligen kommer låta ungefär som något i stil med att ronald mcdonald bröt sig in i galleriet och stal hunden, vilket vid den här tidpunkten inte känns så ologiskt.

till råga på allt har han blivit utsedd till costa ricas representant på årets centralamerikanska biennal och kommer alltså upprepa alltihopa med en ny hund.

det här är bortom smaklöst. jag vet inte vad jag ska säga.


det påminner mig om en fotoutställning jag, nathan och siri såg på galleri andréhn-schiptjenko. konstnären hette zwelethu mthethwa och är en uppskattad porträttfotograf från sydafrika. utställningen hette contemporary gladiators och bestod av en serie porträtt av föräldralösa gatubarn i moçambique, sittandes tillsammans eller för sig själva i ett landskap av sopor. jag hatade den utställningen, jag mådde bara illa av det. jag kan inte se det som konst. han har tagit bilder på några av de miljontals föräldralösa barn, utan namn och utan hem, antagligen mot en symbolisk ersättning i form av några colaburkar eller ett varmt mål mat, och sen har han ställt ut skiten på gallerier världen över, skördat enorma framgångar och fått tillgång till konstens finrum. jag förstår att hans avsikt är att kritisera kapitalismens villkor i ett afrika som blivit hårt sargat av europas kolonisatörer, men frågan är ju hur många av besökarna på gallerierna egentligen bryr sig om det, eller ens uppfattar budskapet. vad vinner barnen i hans bilder på det här? han må ha misslyckats med att ge fattiga barn ett bättre liv, men han själv har blivit rik på kuppen, fått en serie prestigefulla uppdrag och blivit set for life. det tror jag inte att han skäms över, jag tror att han tvärtom tycker att han förtjänar vartenda öre.