onsdag, september 10, 2008

en dildo i röven på cykelsemestern

jag kan inte annat än återvända till livet när jag får ett samtal från en kille som söker en tjej i västerås, medans hans kompis i bakgrunden vrålar "men knulla telefonisten iställe'!" samt "vill hon ha en dildo i röven? fråga om hon vill ha en dildo i röven!". jag avslutar min arbetsdag med att skicka ett sms till västeråsaren ifråga som lyder:
"din kompis kan själv behöva en dildo i röven.

med vänliga hälsningar,
118 xxx."

15 min kvar



jag stannade kvar på jobbet trots mitt psykbryt tidigare ikväll. jag är helt utmattad men tiden gick ändå ganska fort. jag önskar att vi hade ett badkar hemma, då hade jag tappat upp skållhett vatten och sänkt ner min arma lekamen däri tills jag blivit russinifierad ända in i själen. men istället ska jag åka hem och låta min kära nils göra min själ till ett varmt russin, han är bra på att ta hand om den.

det är nåt med hösten. alla minnen ligger närmare ytan. om man hade ett badkar hade man kunnat kapsla in dem, lite mer varsamt, så att de håller sig i schack, lite längre. hjärtat löper amok i brist på badkar och hett vatten! badkar åt folket!

och förresten, var det någon som såg uppdrag granskning?

en strålande stjärna

nu har jag loggat ut helt från vårt telefonprogram, jag kan inte ta emot några samtal. jag vill gå hem, doppa mitt huvud i iskallt vatten och inte komma upp förrän hela ansiktet domnat bort. jag känner mig helt förlamad, greps av en sån total och fullkomlig känsla av saknad. jag saknar ebba, den flicka vars namn jag bär under huden på min handled.

uppdrag granskning ska ikväll handla om självmord. i samband med detta har någon uttalat sig om att självmord inte borde vara tabubelagt, och att det borde finnas en aktiv debatt kring detta. i teorin är jag helt och hållet för att man ska kunna prata mer öppet om självmord i syfte att försöka nå ut, i ett preventivt syfte. i teorin är jag helt och hållet för att man ska kunna prata öppet om ALLT. men innerst inne känner jag mig på något vis äcklad av att man nu ska börja debattera just detta. låt dem vara. så känner jag. trots att det snart har gått ett år sen natten då ebba bestämde sig, känns det fortfarande som att en snara av taggtråd dras runt min hals varje gång jag tänker på Henne och Det. jag får fortfarande en sån stark fysisk reaktion, rent illamående, hjärtklappning och andnöd, av att tänka på Henne och Det.

jag brukar kunna avvärja detta genom att inte koppla ihop ebba med självmordet, när någon t.ex. nämner någon av hennes fester, eller om jag träffar någon av hennes andra vänner. man kan inte bryta ihop varje gång hon flimrar förbi för mitt inre. men när jag ser bilder, eller läser gamla sms, blir det så tydligt att hon inte är här längre. hur skulle hon se ut nu? det har gått mindre än ett år, men hon hade säkert sett annorlunda ut. nya kläder kanske. nya skor. nya skivor. nya filmer. vad hade hon sms:at om nu? vilka smeknamn hade hon gett mig nu? jag är egentligen inte så bra på att tänka på Det som kunde varit, men den känslan som oftare nu än förr ersätter chocken är saknaden. den där vanliga saknaden. på samma sätt som jag saknar vilken kompis som helst som jag inte träffat på länge, så kan jag önska att jag kunde ringa ebba för att ta en fika eller en promenad. jag önskar att jag kunde stöta på henne i vimlet på någon galen fest, eller att vi kunde ta det där musikalmaratonet som vi aldrig hann med. varje gång någon som bär hennes parfym går förbi mig, är min första tanke - av ren instinkt och betingning - att jag ska ringa ebba, typ fan, det skulle vara så fint att träffa ebba.

när upphör detta? när falnar betingningen? den dagen då jag inte tänker på ebba när jag känner doften av YSL's cinema, då är jag beredd att lyfta självmordets tabu. till dess vill jag inte höra någon debattera och diskutera om allt man hade kunnat göra för att förhindra hennes död. det är ett år för sent.

det blir en bra höst



i år ska jag jobba på stockholms filmfestival för andra gången, det ska bli så jävla kul. det är såklart ideellt, men sist jag gjorde det (2006) kändes det knappt som jobb. jag utgår ifrån att det blir ännu roligare detta år eftersom jag har min kära siri med mig, det är skönt att ha sällskap av en vän mellan passen. volontärvisningarna börjar snart och jag ska försöka pricka in alla i år, har även som målsättning att anmäla mig till invigningsfesten och avslutningsfesten, de är roligast att jobba på.

sist var jag med om massa roliga grejer, typ när olinda borggren/linda rosing ratade champagnen efter en klunk och stoppade sitt tuggummi i glaset, eller när leif pagrotsky spillde ut sitt glas, stod helt handfallen och stammade framför det och lät sin fru (som såg ut som en jätte i jämförelse) torka upp det. haha. åh.

hörsel är ibland LOL

haha. åh vad LOL det är att jobba i telefon ibland. det var en tjej som sökte en smyckesbutik i farsta som heter två getter, och jag tänkte "fan vilket cp-namn på en smyckesbutik, jävla hippies", men så hette den två hjärtan... HAHA.

fattar varför folk bloggar

det här kan mycket väl vara den finaste komplimangen jag någonsin fått av en person jag aldrig träffat:
"Din blogg (och du) är som ett korn av guld på en rutten åker."
det är en av de finaste komplimangerna överhuvudtaget. det är fan så jävla fint att börja en jobbdag med att få läsa något sånt. den där tjejen, sofia, som alltid har nåt kul att säga och som verkar kunna relatera till allt jag lägger upp här, skrev just det bland kommentarerna till något inlägg. fan alltså. tack tjejen! glömde helt bort att jag är trött, inte orkar jobba och att det är skitväder när jag läste det där.