onsdag, september 10, 2008

en strålande stjärna

nu har jag loggat ut helt från vårt telefonprogram, jag kan inte ta emot några samtal. jag vill gå hem, doppa mitt huvud i iskallt vatten och inte komma upp förrän hela ansiktet domnat bort. jag känner mig helt förlamad, greps av en sån total och fullkomlig känsla av saknad. jag saknar ebba, den flicka vars namn jag bär under huden på min handled.

uppdrag granskning ska ikväll handla om självmord. i samband med detta har någon uttalat sig om att självmord inte borde vara tabubelagt, och att det borde finnas en aktiv debatt kring detta. i teorin är jag helt och hållet för att man ska kunna prata mer öppet om självmord i syfte att försöka nå ut, i ett preventivt syfte. i teorin är jag helt och hållet för att man ska kunna prata öppet om ALLT. men innerst inne känner jag mig på något vis äcklad av att man nu ska börja debattera just detta. låt dem vara. så känner jag. trots att det snart har gått ett år sen natten då ebba bestämde sig, känns det fortfarande som att en snara av taggtråd dras runt min hals varje gång jag tänker på Henne och Det. jag får fortfarande en sån stark fysisk reaktion, rent illamående, hjärtklappning och andnöd, av att tänka på Henne och Det.

jag brukar kunna avvärja detta genom att inte koppla ihop ebba med självmordet, när någon t.ex. nämner någon av hennes fester, eller om jag träffar någon av hennes andra vänner. man kan inte bryta ihop varje gång hon flimrar förbi för mitt inre. men när jag ser bilder, eller läser gamla sms, blir det så tydligt att hon inte är här längre. hur skulle hon se ut nu? det har gått mindre än ett år, men hon hade säkert sett annorlunda ut. nya kläder kanske. nya skor. nya skivor. nya filmer. vad hade hon sms:at om nu? vilka smeknamn hade hon gett mig nu? jag är egentligen inte så bra på att tänka på Det som kunde varit, men den känslan som oftare nu än förr ersätter chocken är saknaden. den där vanliga saknaden. på samma sätt som jag saknar vilken kompis som helst som jag inte träffat på länge, så kan jag önska att jag kunde ringa ebba för att ta en fika eller en promenad. jag önskar att jag kunde stöta på henne i vimlet på någon galen fest, eller att vi kunde ta det där musikalmaratonet som vi aldrig hann med. varje gång någon som bär hennes parfym går förbi mig, är min första tanke - av ren instinkt och betingning - att jag ska ringa ebba, typ fan, det skulle vara så fint att träffa ebba.

när upphör detta? när falnar betingningen? den dagen då jag inte tänker på ebba när jag känner doften av YSL's cinema, då är jag beredd att lyfta självmordets tabu. till dess vill jag inte höra någon debattera och diskutera om allt man hade kunnat göra för att förhindra hennes död. det är ett år för sent.

1 kommentarer:

linn sa...

gah. skulle kunna skriva hur mycket som helst. kanske mest om det där med tabulagt men jag lägger det åt sidan istället för jag tycker nog inte direkt det är sådär jättekul att snacka om.

tyvärr så slutar det nog riktigt aldrig att kännas sådär i bröstkorgen och hjärtat, i kroppen. och saknaden är nog ett faktum.

en vän tog livet av sig för fyra år sedan men det känns fortfarande, dock inte lika ofta och kanske inte lika intensivt. man lär sig väl på nåt sätt men det finns alltid vissa punkter som det gör så jävla ont på när någon eller något råkar komma åt. men vad jag säga? livet går vidare även om det alltid är någon som saknas..