jag blir mörkrädd

john (är inte säker på vilken av er det är dock) uppmärksammade mig på en artikel från DN:s kultursidor, skriven av anna hallberg. i stort handlar det om att hon känner ett starkt obehag inför den nya ligan av unga, smarta och framgångsrika kvinnor som tröttnat på alla feminister som "gnäller" över sin "fruktansvärda" livssituation och helt enkelt finner oss bortskämda, gnälliga, löjliga. de tycker att det är nog, nu börjar feminismen kännas lite överdriven, onödig. maria sveland pratar om det här också, att det finns en viss grupp framgångsrika kvinnor, som vägrar erkänna att det till stor del är tack vare feminismen som de har det bättre nu. det har, enligt dem, endast med kompetens att göra. och följden av det blir ju; om alla kvinnor vore mer kompetenta, skulle det finnas fler kvinnliga chefer. det finns få argument som hettar upp min galla så mycket som just detta, och extra vidrigt känns det när det kommer från en kvinna.

anna hallberg nämnde också en artikel i expressen som anne heberlein skrivit. tonen i artikeln, som för övrigt går under rubriken "gnällbältet", är påtagligt irriterad, med ett syfte att förlöjliga och förminska de kvinnor som inte nöjer sig med mindre än 50/50 - total jämlikhet. hon använder sig av "gnällig", "bortskämd", "lugna ner dig, kvinna", och uppmanar kvinnor till att inte vara så ynkliga. det här är KLASSISKA mansfasoner, och som sagt extra vidriga när det kommer från en kvinna. hon gör sig lustig över maria sveland på ett sätt som ger mig kalla kårar, hon låter PRECIS som den där äckliga mansgrisen som häcklar "den stackars lilla arga feministen".

"I stället för att fejka familjemys drar Maria till biltvätten. I bilen känner hon sig fri. Ah, kanske har hon ett eget liv ändå, funderar hon. Så kommer hon då till sina drömmars mål, bensinstationen med den hägrande biltvätten. Där uppstår genast lite gnissel, för där finns naturligtvis också män. Och män är dumma."

vidare tar hon upp ett minst sagt tveksamt exempel på en kvinnlig förebild, och menar att man ska se och lära av henne om man grämer sig över att förhållandet är ojämställt. för charlotte perrelli, hon vet minsann PRECIS vad man ska göra då:

"Nä, tacka vet jag Charlotte Perrelli. Hon är my hero. I kväll, Charlotte, när barnen sover och solen går ner över Österlen och jag sitter ensam vid mitt rangliga trädgårdsbord under plommonträdet då höjer jag en skål för dig och din skilsmässa. Charlotte har nämligen fattat något som majoriteten av de bortskämda svenska medelklasskvinnorna inte tycks förstå: Vi är fria. Fria!"

jaha! så om man lever i ett förhållande som är så pass ojämställt att det tär på en ska man alltså SKILJA SIG. att sträva efter fria och jämställda förhållanden, genom att t.ex. diskutera och debattera, skriva böcker och bloggar och uppmärksamma sin partner på vad man upplever som ojämställt (eller som heberlein uttrycker det; "gnälla") är alltså inte ett uttryck för en fri kvinna? om hon vill bli fri, är hennes enda alternativ att skilja sig från den unkna karlsloken som får henne att må dåligt, även om hon kanske älskar honom? är det omöjligt att förena jämlikhet och kärleksförhållanden?

heberleins tankegångar verkar ha stannat vid "jag köpte en tröja men den var ful så jag returnerar den"-tänket, att är man missnöjd är det bara att dra sig ur för man kan inte räkna med att män förstår sig på sånt här. det är inte tröjans fel att den är ful. den vet inget annat sätt att vara på. så om han får dig att må dåligt är det alltså bara att ge upp och ta ut skilsmässa/göra slut. att ta diskussionen är ju inget alternativ eftersom du bara kommer bli anklagad för att vara gnällig och bortskämd.

jag avslutar med ett citat från bitterfittan, som för mig sammanfattar allt detta i några få ord:

"det finns en plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra."