äntligen!

camizzle

*snygg*

en hjältes fall

ja. nu kommer det. det som endast verkar drabba de svagsinta och illojala. man tröttnar på morrissey. man tröttnar på hans boyish charms, som under de senaste årens försök till att återuppliva den sovande legenden om vår tids oscar wilde, har förvridits till belgian blue charms (åhh eww, kolla tjurens scrotum!!). för det är så jag uppfattar honom nu, rent kroppsligt iallafall. han ser ut som en monstertjur och det stör mig otroligt mycket. jag, som har så otroligt svårt för den där typen av svulstig manlighet; svällande muskler, stora valkiga labbar, ett väderbitet ansikte som ser ut att vara hugget ur en multnande trästock, mullrande basröst och hårig bringa... ja, jag tilltalades verkligen av den "andra sortens" man, som morrissey ändå var - han representerade ett sånt behagligt mellanting mellan gayfjolla och machoman.

jag vet inte om det är åldern och bekräftelsebehovet som gör att han har tagit så många steg i fel riktning, eller om det bara är en utveckling som han själv inte kan hindra. han kanske har gått och blivit, eh, "big bones" helt plötsligt. från ett kvarts sekel som spenslig, mild och vacker, till vulgär, självupptagen och hårig. och det rimmar så otroligt illa med själva idén om morrissey, som ju är alla non-machomäns frälsare.

och det är ju såklart inte bara hans yttre som jag blir så offended av, så enkelspårig är jag nog inte. utan det är också det han producerat på senare år. så jävla mycket muskulös riffrock med alldeles för mycket sexuella undertoner. texten till "dear god please help me", till exempel. jag trodde att jag skulle dö när jag insåg att han sjöng "There are explosive kegs/Between my legs/Dear God, please help me". ännu värre kändes denna rad: "Now I'm spreading your legs/With mine in-between/Dear God, if I could I would help you". det kanske är sjukt osoft av mig att säga såhär, men det där är fan inte morrisseys territorium. han har inget där att göra. jag har sagt det förr - även i denna bloggen - men det tåls liksom att säga igen. för igår under promenaden mellan djurgården och t-centralen pratade jag och nisse om the ol' mozzer och om att han kommer till sverige nästa vår - och jag insåg att jag fan inte kunde bry mig mindre om det. jag är inte det minsta intresserad av den spelningen, eller ens den nya skivan, med den självömkande titeln years of refusal *stackars morrissey*. morrissey - the post-millennium edition - är inte den morrissey jag älskar. den morrissey jag älskar finns inte längre.

det är ju så tydligt ändå, hur otroligt fäst jag är vid den här mannen. jag tror inte att jag hade haft sån separationsångest från någon annan musikalisk hjälte. jag älskar ju verkligen allt han gjorde, fram till you are the quarry, som hade en helt annan ton än det man var van vid, men som ändå höll måttet på något sätt. den skivan är motsvarigheten till the clash's combat rock och david bowies scary monsters. den sista värdiga skivan. skivan som markerade början till slutet, den dalande stjärnan, geniets slummer, skärpans avmattande. allt som släpptes efter det kändes helt enkelt främmande. skillnaden mellan the clash och david bowie jämfört med morrissey är ju främst att det bara är den senare som fortfarande ger ut material någorlunda aktivt. bowie har inte givit ut något nytt på fem år och the clash finns inte ens längre. men iallafall, "kvalitetsnedgången" påverkar inte min kärlek till dessa män på något sätt egentligen, det enda som har hänt är att jag har accepterat omställningen och insett att det som var aldrig kommer tillbaks, så då ägnar jag mig istället åt att vårda minnet ömt, att ständigt återgå till "gamla" moz, "gamla" clash och "gamla" bowie. det är självplågeri att tvinga sig själv att försöka svälja den dåliga nya skivan, trots att det tar emot så jävla mycket och man inte längre känner igen sin hjälte. man ska inte vara rädd för att, tja, inte riktigt överge honom/henne/dem, men gå vidare. i en sån situation känns det så mycket bättre att helt och hållet förtränga existensen av nyutgivet material.

det känns som om jag och morrissey gör slut och kör med den här jobbiga "vi kan väl vara kompisar"-grejen. tur är iallafall att mina kompisar som gillar moz inte är såna där osköna hardcore-fans som skulle tycka att jag är värsta svikaren nu, men jag känner mig tämligen säker på att åtminstone en av dem kommer motsätta sig detta. de andra av mina kompisar, som inte gillar honom, typ cajsa & emelie, tänker väl ungefär såhär: "nu har annahita insett det vi insåg första gången vi hörde talas om morrissey". haha. grattis till er. den här karln har stulit fem år av mitt liv. fem år som jag istället hade kunnat ägna åt typ justin timberlake. HAHAHHAHA. nej. men helt ärligt. jag älskar verkligen morrissey. han är asbra och jag ångrar ingenting!

jag har girlfriend dramz i blodet

ibland, när jag grälar på nisse, eller bara är lite småsur på honom, får jag så sjukt dåligt samvete över hur jag beter mig i såna sammanhang. jag är den där flickvännen som, så fort hon blir sur, bara tystnar och ignorerar. frågar han "vad är det?" svarar jag "inget", alltid entonigt och kort. så otroligt omoget. inuti finns det en bitchig röst som väser "vad fan tror du?!", men utåt är jag iskall och försöker ge skenet av att jag är helt som vanligt, fast nisse efter 3,5 år med mig DIREKT fattar att jag är sur. antagligen kan han också räkna ut VARFÖR jag är det också. ja, ni hajar situationen. den ger mig dåligt samvete. han förtjänar bättre. han förtjänar att jag är ärlig och rakt på sak, inte den där 17-åringen som ba "va? nej jag är inte sur... *dö*", eller hur! efter så lång tid tillsammans borde jag ha utvecklats lite i den här aspekten. men det har jag inte. jag har försökt jobba på det, och mitt framsteg har varit att jag efter många om och men FAKTISKT kan erkänna att jag är sur och sen prata öppenhjärtigt om det. tidigare bara tjurade jag tills nisse blev helt förtvivlad och ba "SNÄLLA ANNAHITA SÄG VAD JAG GÖR FEEEEEL".. i vilket fall som helst så är det inte öppen tvåvägskommunikation när jag är sur, det är bara onödigt slit och dramz.

MEN - jag inser att den lilla utveckling jag gjort har nått sin slutfas. jag kan inte komma längre än såhär. för det här är ett nedärvt, kroniskt beteende, som jag fått från min kära mor ("It's all up here, Jerry. All up here. It's innate!"). min mor är the high priestess of dramz. min mor kör "va? nej jag är inte sur... *dö*" MED SIN EGEN DOTTER. min mor är "jobbiga tjuriga flickvännen" mot sin egen dotter! HAHAHAHAHAHHAHA! det låter kanske deppigt och dysfunktionellt men det är den koden jag levt efter och lärt mig att hantera, så det är väl inte alls konstigt att jag har blivit likadan. jag har indoktrinerats till att behandla min ilska på samma sätt som min mamma, d.v.s. ignorera den och personen som är ursprunget till den. det är så himla gulligt på något sätt, att man plockar upp sånt här. jag själv har ju redan dechiffrerat det här beteendet, det gjorde jag antagligen innan jag ens utvecklade det själv. precis som nisse nu har dechiffrerat mig. så himla fint. och hon skulle garva så jävla mycket om jag berättade om denna insikt, hon skulle säga "ja, flugan landar inte långt från bajskorven" på sin härliga mumindialekt. men det tänker jag inte göra nu, för jag är sur på henne för tillfället. men det vet hon inte om ännu. mwhahahah.

popsicle

ja, just det. igår var vi ju och såg 90's. jag älskade det. det var så förbannat jävla bra. karln är ett geni. ja, jag vet inte. det var bara så himla bra. det var bara så jävla härligt att ha sjukt höga förväntningar, och få dem överträffade. jag vill inte gå så långt som att säga att "då känner man att man lever!!", men nästan asså.. passa på att se den föreställningen, alla som kan. snart äre slut!

walkie-talkie

sitter och rensar företagets inkorg från spam. ingen blir väl förvånad över mängden skit som trillar in varje dag, men ibland blir jag fortfarande förvånad över hur oengagerade spammare verkar vara nuförtiden. vill man luras eller bara göra lite reklam kan man väl göra det ordentligt. som ovanstående person till exempel. har uppenbarligen för avsikt att promota några sköna walkie talkies, men har på något sätt råkat klistra in bilder på takfläktar och riskokare istället... haha. extra gulligt i förhållande till den bifogade, extremt kärleksfulla julhälsningen: "In the season of joy, we present our sincere greeting and kind thoughts to you. We wish the merriest of christmas to you and your loved ones, and wish you happines and prosperity in the year ahead. Best Regards, JoJo."

gotta love the oproffsiga spammaren från kina alltså. ^____^