princess riri

sitter här alldeles ensam och försöker bota min fredagsblues med lite äkta hollywood gossip hos perez hilton. rihanna har tydligen blivit misshandlad av chris brown (han är 19 bast) och hur jävla äckligt det än är med kvinnomisshandel så är ändå de okänsliga kommentarerna äckligare. ett urval:

"Oh! Come on.

Chris brown is gorgeous

who cares about rihanna, seriously."

"Fuck them both. He should have knocked her fucking teeth out. Then that would have been something"

"Haha. Rihanna sucks. He was probably doing her a favour and fixing her nasaly nose? Anyway. Whatever. She's not worth being "royal" about. She really is talentless!"

jag läste de där kommentarerna och ba: ... allt ovanstående kommer från tjejer. hur kan det gå så fel? har de glömt bort att det är en människa de snackar om, och inte en dator som måste rebootas? asså tjejen som sa att rihanna är "talentless", och alltså anser att rihanna därför på nåt sätt förtjänar att bli slagen på käften, är antagligen nån jävla inavlad buck-toothed pizzafejs med ett BMI på 250. det är alltid dom som hate:ar. åh, bitterheten.

men fan, det är så sjukt. de är så unga båda två. yngre än mig! det är faktiskt helt sjukt. det är definitivt mycket mer svårsmält p.g.a. åldern. och nu menar jag inte att det är mer okej att misshandla sin tjej om man är äldre, utan mer att en grabb som är flera år yngre än mig kan misshandla sin tjej så hårt att hon hamnar på sjukhuset känns som en tragedi på så många fler plan. de unga, de ska ju vara HOPPET liksom. *framtiden, and all that crap* men vad fan. kan en 13-åring bli pappa så kan väl en 19-åring vara kvinnomisshandlare.

milkshake mot pengaångest

fredagen den trettonde

jag hatar våren. det där äckliga bleka ljuset, de nakna träden och de dammiga gatorna. den är på väg nu! jag har aldrig gillat våren, den känns som en jävla dassig halvmesyr som aldrig riktigt mynnar ut i nånting eftersom att somrarna nuförtiden också är dassiga jävla halvmesyrer. hela förra våren var riktigt jävlig; jag var arbetslös, pank och ledsen mest hela tiden. nu är jag det igen. okej, inte riktigt arbetslös, men pank och ledsen och oroad är jag. jag fick avslag från CSN på min studiemedelsansökan, så jag har tillbringat hela förmiddan med att formulera ett överklagande. jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle säga detta, men JÄVLA CSN.

inte nog med att jag inte kommer kunna tillgodoräkna mig 7000 kr i studiemedel, därutöver så fick jag inte så många timmar jag ville ha på mitt nya jobb. det betyder att jag har ungefär 4000 kr i månaden att leva på, varav mer än hälften går till hyran. så jag kan bara glömma att åka till amsterdam till exempel, vilket suger. *det suger*

pengaångest, det är jävligt. det gör inte så mycket att jag inte har råd att lyxa med en resa eller en ny kamera, det är sånt man får ta innan man ens har en utbildning eller ett fast jobb. *insiktsfull* det jävliga är att jag hamnar efter liksom, jag har typ inte råd att betala min del av hushållets kostnader, vilket tär så enormt på min självrespekt. inte ens när jag har jobbat har jag haft råd att betala HELA min del eftersom att jag har tjänat så förbannat lite pengar. det har alltid varit nånting som inte har gått jämnt ut. som nu t.ex, nu fick jag talla på pengarna jag har sparat till amsterdamresan för att ha råd att anmäla mig till högskoleprovet. det är 350 kr. fatta att 350 kr lämnar ett hål i mina "besparingar". vilken jävla fattiglapp.

EN god månad fick jag. EN ENDA månad på ett helt år då jag inte hade fullständigt vidrig ångest över hur jag ska kunna betala tillbaka alla mina skulder, hur jag ska komma ikapp och hur jag någonsin ska kunna slappna av. den månaden hade jag istället ångest över att jag spenderade 400 kr på mig själv när jag köpte något jag EGENTLIGEN inte behövde. jag känner mig liksom inte som en fullvärdig medlem av det här hushållet, eftersom att jag är så jävla FATTIG. *orka*