jag gick precis in på bloglööövin och kollade ifall nån ball har skrivit något nytt. bläddrade igenom lite random sminkbloggar och lite annat när jag plötsligt hajade till. nånstans när i mitten fanns ett inlägg med rubriken "annahita".
"uh-oh", tänkte jag. "vad fan har jag nu gjort?" och klickade på länken. det var fina fisken sofia, som länge skrivit roliga och insiktsfulla kommentarer här och som äntligen skaffat en egen blogg. hittills finns det bara en handfull inlägg, hon är kvalitet-framför-kvantitet-bloggaren. *respect* men... det översta inlägget alltså. jag satte mitt te i halsen, på riktigt. jag torkade nyss bort tefläckar från skärmen. för såhär stod det:
"Jag tycker egentligen inte så mycket om tjejer. Har aldrig gjort. Jag vet inte varför, det är bara så. Jag har försökt ändra på mig vid flera tillfällen men har märkt att det helt enkelt inte går. Det finns dock en handfull kjoltyg som jag klarar av att träffa mer eller mindre regelbundet men helst umgås jag med mig själv, min käraste favoritman eller min älskling Carolina som jag har känt i hundra år. Hon är så gott som könlös för mig, precis som jag själv så hon räknas inte in i kategorin kjoltyg.
Men som sagt, jag gillar oftast inte tjejer och tjejer som bloggar om sig själva och sina jävla klänningar brukar jag inte gilla alls då jag tycker att många av dem är skräniga, skrävliga och alldeles för självglorifierande och självupptagna för allas bästa.
Det finns bara en. En enda tjej som jag inte kan vara utan i internetvärlden. Eller mer korrekt, en tjej vars blogg och sylvassa iakttagelser och intelligenta analyseringar jag inte kan vara utan. Annahita.
Jag hittade hennes blogg någon gång i somras och kände direkt att detta var ett fruntimmer att räkna med. Någon man kunde digga. En helt främmande tjej i en helt annan stad som jag faktiskt kunde identifiera mig med direkt. Detta är sällsynt. Det mesta man stöter på i bloggosfären nuförtiden är som värdelösa melodifestivalsbidrag som går in genom ena örat och ut genom andra, och lämnar en antingen helt oberörd, eller väldigt illa till mods.
Men hon, hon kändes direkt äkta och genuin och liksom.. oförstörd. Stark. Sin egen. Ingen som fick mig att må dåligt och vilja dra något gammalt över mig.
Det kändes som att hon, även om hon är en vilt främmande människa jag aldrig träffat, var någon jag hade letat efter utan att riktigt veta om det. Läs hennes blogg och fatta vad jag menar. Hon är helt enkelt ravishing!"
FÖRSTÅR NI hur jävla fint det där är? hur otroligt fantastiskt det är att få läsa något sånt där om sig själv? att få ett offentligt kärleksbrev för att man är oförstörd, stark, sin egen? att någon sträcker ut en hand ur anonymiteten på internet och påminner mig om att jag typ överhuvudtaget FINNS och att jag inte är helt värdelös ändå. jag kan typ inte uttrycka hur fint det där känns.
sofia, TACK. TACK TACK TACK för dina fantastiska ord.
