ASSÅ NEEEJ TJEJEN *dör*

okej. sorry. det är några dagar för sent. men jag bara måste. för den där tösen kan mycket väl vara den som gjort bort sig allra mest i tevehistorien. kan faktiskt inte komma på att jag har sett något pinsammare än hon på teve. någonsin. det här kommer förfölja henne hela hennes liv. som om det inte räckte med att hon står och hyperventilerar och ser spyfärdig ut i direksändning, utan hon fortsätter med att säga att johan palm betyder mer för henne än hennes egna familj. hur FAN kan hon ens tänka något sådant? asså göö haha stackars grabb, han måste ju tycka att hon är så in i helvete jobbig. jag återvänder till en fråga som jag ställt så många gånger förut, om olika typer av människor: vad är det för folk som uppfostrar såna här barn?

MEN GE MIG ETT FUCKING BREAK

asså plzzzzzzzzz!! det här är caroline winberg senaste jobb:

det är för tyska vogue. go figure. det var länge sen jag såg något såhär vulgärt, tacky och downright fult. när ska folk tröttna på temat "påklädd man/naken kvinna"? det är så jävla old. varenda amöba med halvvaket medvetande i den okynneskonsumerande delen av världen vet att det här är ett big no-no, och inte på det där kittlande förbjudna sättet, utan på det där svarta-string-och-vita-savannbyxor-sättet. det var sexigt i början av 90-talet, sen insåg man att man kan bättre och att sexighet är alltid som mest kraftfullt när det är subtilt. ju mer subtilt, desto hetare.

jag blir BARA äcklad av att se hennes taniga, blodlösa kropp ligga utfläkt i den manliga modellens armar. den iskalla känslan av hennes hud är verkligen påtaglig, och extra mycket så i förhållande till hennes mörka läppar och den mörka miljön. varför vill man att hon ska se så blek och utsatt ut? det hade KANSKE kunnat kännas mer lättsmält om de hade valt en mer varmblodig modell, som liksom utstrålade värme och styrka på nåt sätt, om ni fattar vad jag menar. typ lara stone (om någon utstrålar "styrka" så är det väl ändå hon). och på vilket sätt är det här ett modereportage? vad är det hon sportar? en miniliten kuvertväska som hon håller för skrevet, plus skorna och ett fucking armband? eller är det rentav ett herrmodereportage? isåfall vet jag inte vad som är värst.

plus att det här bara befäster min teori om att hennes stjärna börjar dala, hon får bara halvtaskiga jobb som typ att iklädd en polyesterbustier sitta och gunga som ett mongo i en lindexreklam och nu detta - helnaken. i tyska vogue. (i'm just saying...)

ps. en annan grej som stör mig så jävla mycket är att där jag hittade bilderna, på pause.se, så är det typ ingen som har ens vidrört detta ämne. de bara klagar på att hon är stel och att det är dåligt retuscherat för att hennes kropp är typ bucklig? vad har du missat, tjejen?!

hey luv'!

haha. det är ett gäng assofta brittiska affärsmän här på möte, de har hängt här hela dan och bett mig fylla på tobleroneskålen typ fyra ggr (samtidigt som en av dem läxar upp dem som en morsa för att de äter för mycket godis). de säger saker som "matey", "oh bugger" och "cheers" och deras smittsamma garv ekar i korridorerna. jag vet inte om det är tacksamheten över att få vara på ett hederligt företag, men jag tror inte att ett gäng buffliga finansgubbar som tävlar i vem som kan rapa högst ("oh nigel... you're a real nasty man, you know that? you are so bad. you are a bad, bad man, nigel") nånsin har varit så roliga.

en ambivalent feminists inre tankar om tjejighet vs. värdighet

okej. jag läste det här inlägget i den asgrymma bloggen from tokyo with love (som någon sötis tipsade om bland kommentarerna - älskar't) och fick mig en ordentlig tankeställare (asså kanske inte så mycket om det där med "jag VILL cementera könsrollerna", men typ allt annat!). eller, snarare mera tankar kring ett ämne som jag har funderat på väldigt, VÄLDIGT mycket. det handlar om yta vs. feminism.

tjejighet vs. värdighet.

de som känner mig väl är förtrogna med den dagliga kampen mellan ideal och intresse som pågår i mitt inre. jag har starka feministiska ideal, och tydligen har jag även en väldigt klar bild av hur en "sann" feminist ska vara. hon eller han ska t.ex. inte lägga ner särskilt mycket tankeverksamhet i det som rör det yttre. vi ska inte bry oss om personligt uttryck, smink, skor, hår, kläder, smycken. ja, men allt som rör det yttre... jag vet inte varifrån jag fått detta, antagligen går det väl hand i hand med tanken om att en stor tänkare inte ska befatta sig med det världsliga och triviala, för då riskerar tanken att fördunklas, tänkaren att förföras.

jag VET att jag är smart, kan skriva och har välgrundade åsikter som jag är bra på att uttrycka. jag VET att det är helt acceptabelt att både ha en kategori som heter "girl talk" och en kategori som heter "feminism". jag VET att min vurm för allt rosa inte tar udden av mina ambitioner att sprida feminismen, och det borde inte gå att ifrågasätta min skärpa för att jag förutom feminism även är intresserad av femininitet. men ÄNDÅ får jag skuldkänslor när t.ex. bloggen blir för ytlig, när jag skriver för mycket om smink och för lite om feminism, lägger för mycket pengar på ytligheter (när jag kan köpa böcker istället) eller går och längtar till löningsdagen så att jag kan gå och köpa skoooor...

vad tror jag egentligen? hur känner jag inför mig själv? tycker jag egentligen inte att det går att förena tjejighet med feminism? tycker jag egentligen inte att en "sann" feminist ska tycka att morgonens höjdpunkt är att sminka sig framför spegeln? får en "sann" feminist inte bli lyrisk över ett sminkfynd på tradera? jag menar, jag är ju själv ett vandrande exempel på att det ena INTE utesluter det andra - jag är både sminknörd och brinnande feminist i ett. men jag undrar hur jag skulle se på andra, som liknar mig. jag kanske inte skulle ta dem på allvar.

äh. jag har inte direkt nån snitsig avslutning på det här, kastade mest ut några tankar i luften och hoppas att de landar någonstans. jag vet att jag har skrivit om det här förut, och jag vet att det finns många som känner som jag angående detta. just holla' om du tycker att jag har glömt nåt...

det är faktiskt en god morgon

åh. jag älskar det här. igår kände jag mig lite som ett fån, sådär som man gör när man är newbie, men idag har jag total koll. förutom att jag började hosta kaffe mitt i morgonens första utlandssamtal. nån viktig bizniz woman från london typ ba "it's okay darling, you're only human!" - älskar't!

annars så är det liksom rätt osoft att åka till jobbet innan solen går upp och åka hem efter att solen gått ner. hur kommer det sig att man ALLTID blir förvånad? av att det är så mörkt? jag missar liksom gryningen och skymningen, det är jämt kolsvart. men det här med gratis cola, det överglänser det mesta som suger under den absolut mörkaste tiden på året.