bad boys

cops-maraton på sexan. 100% nice.

dagens citat

"14:43

snart kommer august hit. jag hyllade honom här i min dagbok för några dagar sedan. han ska bajsa här... nu ringer det på

14:55

hä hä hä - - -

toapappret är slut!"

hahaha. saxat ur nates skunkdagbok.

ps. jag kanske ska chilla lite med radavståndet... det ser ju förjävligt ut.

en fin bild

haha jag hittade en fin flakbild på mirandas facebook på mig och daniel. (den påminner mig om den här bilden:)


vi dansar så seriöst, mycket med händerna. daniel dansar också mycket med sina knän. den som har sett det vet vad jag pratar om.

och de där solglasögonen på översta bilden verkar ha skipped town. kom jag på nu.

hoppas daniel, john & ludvig tar hand om varandra i det heliga landet. aktar sig för bilbomber och så. och låter palestinierna leva i fred och jämlikhet. och bara äter ekologiska jaffa-apelsiner! mycket viktigt. hm. det är ändå lite läskigt att de åker dit.

manny

b. lyndon

igår var jag och min kära ellen på middag hos mamma nästan hela kvällen. när jag kom hem vid elva-tiden satt nisse och tittade på barry lyndon, jag tror inte ens att jag hade fått hår under armarna när jag såg den sist. den är så förbannat bra. jag tror att det är tempot som gör den här filmen; den är så såsig och långsam, som ett helt liv - den handlar ju om just det; ett helt liv - men ändå hålls intresset uppe genom hela filmen.
jag är generellt sett inte ett fan av riktigt långsamma filmer, då jag ofta får en känsla av att man medvetet använt sig av det greppet för att få filmen att verka filosofisk och seriös, utan att egentligen tänka på om filmen tjänar något på det, men det finns såklart några undantag, där såseriet är en sån självklar del av filmen att vilket annat tempo hade varit filmens död. barry lyndon, är ett exempel, into the wild är ett annat. och den senare är om möjligt ännu mer långsam, man gottar sig verkligen i låååånga kamerapanoreringar och sekvenser där man bara får titta på random bit av vackert landskap i flera minuter utan någon uppenbar poäng, men man sjunker liksom in och försvinner litegrann. jag älskar sånt.