en hjältes fall

ja. nu kommer det. det som endast verkar drabba de svagsinta och illojala. man tröttnar på morrissey. man tröttnar på hans boyish charms, som under de senaste årens försök till att återuppliva den sovande legenden om vår tids oscar wilde, har förvridits till belgian blue charms (åhh eww, kolla tjurens scrotum!!). för det är så jag uppfattar honom nu, rent kroppsligt iallafall. han ser ut som en monstertjur och det stör mig otroligt mycket. jag, som har så otroligt svårt för den där typen av svulstig manlighet; svällande muskler, stora valkiga labbar, ett väderbitet ansikte som ser ut att vara hugget ur en multnande trästock, mullrande basröst och hårig bringa... ja, jag tilltalades verkligen av den "andra sortens" man, som morrissey ändå var - han representerade ett sånt behagligt mellanting mellan gayfjolla och machoman.

jag vet inte om det är åldern och bekräftelsebehovet som gör att han har tagit så många steg i fel riktning, eller om det bara är en utveckling som han själv inte kan hindra. han kanske har gått och blivit, eh, "big bones" helt plötsligt. från ett kvarts sekel som spenslig, mild och vacker, till vulgär, självupptagen och hårig. och det rimmar så otroligt illa med själva idén om morrissey, som ju är alla non-machomäns frälsare.

och det är ju såklart inte bara hans yttre som jag blir så offended av, så enkelspårig är jag nog inte. utan det är också det han producerat på senare år. så jävla mycket muskulös riffrock med alldeles för mycket sexuella undertoner. texten till "dear god please help me", till exempel. jag trodde att jag skulle dö när jag insåg att han sjöng "There are explosive kegs/Between my legs/Dear God, please help me". ännu värre kändes denna rad: "Now I'm spreading your legs/With mine in-between/Dear God, if I could I would help you". det kanske är sjukt osoft av mig att säga såhär, men det där är fan inte morrisseys territorium. han har inget där att göra. jag har sagt det förr - även i denna bloggen - men det tåls liksom att säga igen. för igår under promenaden mellan djurgården och t-centralen pratade jag och nisse om the ol' mozzer och om att han kommer till sverige nästa vår - och jag insåg att jag fan inte kunde bry mig mindre om det. jag är inte det minsta intresserad av den spelningen, eller ens den nya skivan, med den självömkande titeln years of refusal *stackars morrissey*. morrissey - the post-millennium edition - är inte den morrissey jag älskar. den morrissey jag älskar finns inte längre.

det är ju så tydligt ändå, hur otroligt fäst jag är vid den här mannen. jag tror inte att jag hade haft sån separationsångest från någon annan musikalisk hjälte. jag älskar ju verkligen allt han gjorde, fram till you are the quarry, som hade en helt annan ton än det man var van vid, men som ändå höll måttet på något sätt. den skivan är motsvarigheten till the clash's combat rock och david bowies scary monsters. den sista värdiga skivan. skivan som markerade början till slutet, den dalande stjärnan, geniets slummer, skärpans avmattande. allt som släpptes efter det kändes helt enkelt främmande. skillnaden mellan the clash och david bowie jämfört med morrissey är ju främst att det bara är den senare som fortfarande ger ut material någorlunda aktivt. bowie har inte givit ut något nytt på fem år och the clash finns inte ens längre. men iallafall, "kvalitetsnedgången" påverkar inte min kärlek till dessa män på något sätt egentligen, det enda som har hänt är att jag har accepterat omställningen och insett att det som var aldrig kommer tillbaks, så då ägnar jag mig istället åt att vårda minnet ömt, att ständigt återgå till "gamla" moz, "gamla" clash och "gamla" bowie. det är självplågeri att tvinga sig själv att försöka svälja den dåliga nya skivan, trots att det tar emot så jävla mycket och man inte längre känner igen sin hjälte. man ska inte vara rädd för att, tja, inte riktigt överge honom/henne/dem, men gå vidare. i en sån situation känns det så mycket bättre att helt och hållet förtränga existensen av nyutgivet material.

det känns som om jag och morrissey gör slut och kör med den här jobbiga "vi kan väl vara kompisar"-grejen. tur är iallafall att mina kompisar som gillar moz inte är såna där osköna hardcore-fans som skulle tycka att jag är värsta svikaren nu, men jag känner mig tämligen säker på att åtminstone en av dem kommer motsätta sig detta. de andra av mina kompisar, som inte gillar honom, typ cajsa & emelie, tänker väl ungefär såhär: "nu har annahita insett det vi insåg första gången vi hörde talas om morrissey". haha. grattis till er. den här karln har stulit fem år av mitt liv. fem år som jag istället hade kunnat ägna åt typ justin timberlake. HAHAHHAHA. nej. men helt ärligt. jag älskar verkligen morrissey. han är asbra och jag ångrar ingenting!