livets lilja

6 månader. ett halvår. ett halvt jävla år.

jag tänker ofta på mitt första minne av dig, vi var 7 år gamla och tre äpplen höga, jag hade födelsedagskalas och du kom dit med din far. du stod i dörren i sjömansklänning, vita strumpbyxor och vitblond pagefrisyr och du tittade liksom upp under luggen. jag har aldrig kommit ihåg det så tydligt som jag gör nu. du var så himla liten. men du växte om mig till slut.

jag vet inte hur det ska kännas efter att ett halvt år har gått. saker och ting ter sig alltmer surrealistiska ju längre tiden går, som om ingenting egentligen har hänt. efter att varje dag i 6 månader föreställt dig, återskapat dig, inför min inre blick, känns det som att du lika gärna kunde ha varit någon som bara funnits i mitt eget huvud, som jag liksom har diktat ihop eller kanske drömt om. tack och lov för att det inte är så. jag delar minnet av dig med så många andra, att du omöjligen bara kan vara en dröm.

pappa pratar fortfarande om dig, på mitt 7-årskalas, det var också hans första minne av dig. och du är fortfarande den enda som fått honom att gråta.

baby

nu har jag varit förbannad så det räcker för en vecka framåt... ska bege mig in till centralen och möta den enda mannen som kan lugna mina arga kvinnonerver. min bästaste bäste nils.

if you feel it, it must be real

minns ni dj'n på nathans studentskiva och hans vidriga sätt? igår upptäckte jag att vissa killar finner den historien rolig. rolig som i att det han sa var "kul sagt". jag berättade om det för några av mina killkompisar (fy vad jag hatar det ordet, har nog aldrig gjort det förrän nu), och möttes av gapskratt. när jag blev förbannad och sa att det inte är kul, utan bara sjukt, kläckte någon ur sig "men skärp dig, det var ju faktiskt kul sagt. ta din fitta... höhö". inte fan tänker jag skärpa mig. och det gjorde jag inte, utan blev bara ännu surare. då kommer en annan snubbe instinktivt till hans försvar och säger att jag faktiskt byggde upp berättelsen som en underhållande historia, en anekdot, en minnesvärd episod, som om jag skulle tänkt om min formulering så att det framgick att jag var arg och inte road. det borde väl för fan framgå av historien i sig själv, att det är föga roande. om jag måste bygga upp en historia på något jävla sätt så att ni fattar att dj'n var ett kukhuvud känns ni som en lost cause. jag är så jävla trött på alla jävla snubbar. ni håller varandra om ryggen och försvarar er rätt att vara grisiga, fy fan, jag undrar vad era mödrar tycker egentligen.

sen fick jag dåligt samvete för att jag hade varit otrevlig, jag tänkte att jag inte ska låta en idiot-dj komma emellan mig och mina buddies. jag ångrade lite att jag hade ballat ur sådär och tyckte att jag inte ska elda upp mig så lätt, som min pappa brukar säga till mig. men sanningen är ju att jag BLEV arg, och är det något jag har lärt mig av mina konfrontationer med mansgrisar så är det att KÄNNER man det så FINNS det. man ska inte ångra sin ilska och man ska verkligen inte lägga band på den. det är värt att bli kallad bitch och bli ombedd att lugna sig, för jag slipper iallafall skämmas inför mig själv sen. så jag menade allt jag sa, även det om att du har en liten kuk.