ibland, när jag grälar på nisse, eller bara är lite småsur på honom, får jag så sjukt dåligt samvete över hur jag beter mig i såna sammanhang. jag är den där flickvännen som, så fort hon blir sur, bara tystnar och ignorerar. frågar han "vad är det?" svarar jag "inget", alltid entonigt och kort. så otroligt omoget. inuti finns det en bitchig röst som väser "vad fan tror du?!", men utåt är jag iskall och försöker ge skenet av att jag är helt som vanligt, fast nisse efter 3,5 år med mig DIREKT fattar att jag är sur. antagligen kan han också räkna ut VARFÖR jag är det också. ja, ni hajar situationen. den ger mig dåligt samvete. han förtjänar bättre. han förtjänar att jag är ärlig och rakt på sak, inte den där 17-åringen som ba "va? nej jag är inte sur... *dö*", eller hur! efter så lång tid tillsammans borde jag ha utvecklats lite i den här aspekten. men det har jag inte. jag har försökt jobba på det, och mitt framsteg har varit att jag efter många om och men FAKTISKT kan erkänna att jag är sur och sen prata öppenhjärtigt om det. tidigare bara tjurade jag tills nisse blev helt förtvivlad och ba "SNÄLLA ANNAHITA SÄG VAD JAG GÖR FEEEEEL".. i vilket fall som helst så är det inte öppen tvåvägskommunikation när jag är sur, det är bara onödigt slit och dramz.
MEN - jag inser att den lilla utveckling jag gjort har nått sin slutfas. jag kan inte komma längre än såhär. för det här är ett nedärvt, kroniskt beteende, som jag fått från min kära mor ("It's all up here, Jerry. All up here. It's innate!"). min mor är the high priestess of dramz. min mor kör "va? nej jag är inte sur... *dö*" MED SIN EGEN DOTTER. min mor är "jobbiga tjuriga flickvännen" mot sin egen dotter! HAHAHAHAHAHHAHA! det låter kanske deppigt och dysfunktionellt men det är den koden jag levt efter och lärt mig att hantera, så det är väl inte alls konstigt att jag har blivit likadan. jag har indoktrinerats till att behandla min ilska på samma sätt som min mamma, d.v.s. ignorera den och personen som är ursprunget till den. det är så himla gulligt på något sätt, att man plockar upp sånt här. jag själv har ju redan dechiffrerat det här beteendet, det gjorde jag antagligen innan jag ens utvecklade det själv. precis som nisse nu har dechiffrerat mig. så himla fint. och hon skulle garva så jävla mycket om jag berättade om denna insikt, hon skulle säga "ja, flugan landar inte långt från bajskorven" på sin härliga mumindialekt. men det tänker jag inte göra nu, för jag är sur på henne för tillfället. men det vet hon inte om ännu. mwhahahah.
MEN - jag inser att den lilla utveckling jag gjort har nått sin slutfas. jag kan inte komma längre än såhär. för det här är ett nedärvt, kroniskt beteende, som jag fått från min kära mor ("It's all up here, Jerry. All up here. It's innate!"). min mor är the high priestess of dramz. min mor kör "va? nej jag är inte sur... *dö*" MED SIN EGEN DOTTER. min mor är "jobbiga tjuriga flickvännen" mot sin egen dotter! HAHAHAHAHAHHAHA! det låter kanske deppigt och dysfunktionellt men det är den koden jag levt efter och lärt mig att hantera, så det är väl inte alls konstigt att jag har blivit likadan. jag har indoktrinerats till att behandla min ilska på samma sätt som min mamma, d.v.s. ignorera den och personen som är ursprunget till den. det är så himla gulligt på något sätt, att man plockar upp sånt här. jag själv har ju redan dechiffrerat det här beteendet, det gjorde jag antagligen innan jag ens utvecklade det själv. precis som nisse nu har dechiffrerat mig. så himla fint. och hon skulle garva så jävla mycket om jag berättade om denna insikt, hon skulle säga "ja, flugan landar inte långt från bajskorven" på sin härliga mumindialekt. men det tänker jag inte göra nu, för jag är sur på henne för tillfället. men det vet hon inte om ännu. mwhahahah.