jag trivs med att tillhöra en av de första generationerna som kan bli nostalgiska över data- och tevespel. många är de kvällar, nätter, morgnar och även skoldagar då jag suttit hemma och spelat grim fandango, det vackraste och mest intrikata spelet jag någonsin sett, och jag har ändå sett en del. det är en skön cocktail av smaklös miami art deco, traditionell mexikansk dia de los muertos-konst och mjuk hissmusik och jazz. det finns helt fantastiska karaktärer och hela historien är svindlande och fantasifull. få saker har stannat kvar hos mig så länge som grim fandango och jag kan fortfarande komma på mig själv med att citera någon av karaktärerna utan att referensen går hem hos någon annan. haha. åh. får gåshud av att titta på bilder. måste hämta hem det, brorsan spelar det ändå aldrig.
