okej. jag läste det här inlägget i den asgrymma bloggen from tokyo with love (som någon sötis tipsade om bland kommentarerna - älskar't) och fick mig en ordentlig tankeställare (asså kanske inte så mycket om det där med "jag VILL cementera könsrollerna", men typ allt annat!). eller, snarare mera tankar kring ett ämne som jag har funderat på väldigt, VÄLDIGT mycket. det handlar om yta vs. feminism.
tjejighet vs. värdighet.
de som känner mig väl är förtrogna med den dagliga kampen mellan ideal och intresse som pågår i mitt inre. jag har starka feministiska ideal, och tydligen har jag även en väldigt klar bild av hur en "sann" feminist ska vara. hon eller han ska t.ex. inte lägga ner särskilt mycket tankeverksamhet i det som rör det yttre. vi ska inte bry oss om personligt uttryck, smink, skor, hår, kläder, smycken. ja, men allt som rör det yttre... jag vet inte varifrån jag fått detta, antagligen går det väl hand i hand med tanken om att en stor tänkare inte ska befatta sig med det världsliga och triviala, för då riskerar tanken att fördunklas, tänkaren att förföras.
jag VET att jag är smart, kan skriva och har välgrundade åsikter som jag är bra på att uttrycka. jag VET att det är helt acceptabelt att både ha en kategori som heter "girl talk" och en kategori som heter "feminism". jag VET att min vurm för allt rosa inte tar udden av mina ambitioner att sprida feminismen, och det borde inte gå att ifrågasätta min skärpa för att jag förutom feminism även är intresserad av femininitet. men ÄNDÅ får jag skuldkänslor när t.ex. bloggen blir för ytlig, när jag skriver för mycket om smink och för lite om feminism, lägger för mycket pengar på ytligheter (när jag kan köpa böcker istället) eller går och längtar till löningsdagen så att jag kan gå och köpa skoooor...
vad tror jag egentligen? hur känner jag inför mig själv? tycker jag egentligen inte att det går att förena tjejighet med feminism? tycker jag egentligen inte att en "sann" feminist ska tycka att morgonens höjdpunkt är att sminka sig framför spegeln? får en "sann" feminist inte bli lyrisk över ett sminkfynd på tradera? jag menar, jag är ju själv ett vandrande exempel på att det ena INTE utesluter det andra - jag är både sminknörd och brinnande feminist i ett. men jag undrar hur jag skulle se på andra, som liknar mig. jag kanske inte skulle ta dem på allvar.
äh. jag har inte direkt nån snitsig avslutning på det här, kastade mest ut några tankar i luften och hoppas att de landar någonstans. jag vet att jag har skrivit om det här förut, och jag vet att det finns många som känner som jag angående detta. just holla' om du tycker att jag har glömt nåt...
tjejighet vs. värdighet.
de som känner mig väl är förtrogna med den dagliga kampen mellan ideal och intresse som pågår i mitt inre. jag har starka feministiska ideal, och tydligen har jag även en väldigt klar bild av hur en "sann" feminist ska vara. hon eller han ska t.ex. inte lägga ner särskilt mycket tankeverksamhet i det som rör det yttre. vi ska inte bry oss om personligt uttryck, smink, skor, hår, kläder, smycken. ja, men allt som rör det yttre... jag vet inte varifrån jag fått detta, antagligen går det väl hand i hand med tanken om att en stor tänkare inte ska befatta sig med det världsliga och triviala, för då riskerar tanken att fördunklas, tänkaren att förföras.
jag VET att jag är smart, kan skriva och har välgrundade åsikter som jag är bra på att uttrycka. jag VET att det är helt acceptabelt att både ha en kategori som heter "girl talk" och en kategori som heter "feminism". jag VET att min vurm för allt rosa inte tar udden av mina ambitioner att sprida feminismen, och det borde inte gå att ifrågasätta min skärpa för att jag förutom feminism även är intresserad av femininitet. men ÄNDÅ får jag skuldkänslor när t.ex. bloggen blir för ytlig, när jag skriver för mycket om smink och för lite om feminism, lägger för mycket pengar på ytligheter (när jag kan köpa böcker istället) eller går och längtar till löningsdagen så att jag kan gå och köpa skoooor...
vad tror jag egentligen? hur känner jag inför mig själv? tycker jag egentligen inte att det går att förena tjejighet med feminism? tycker jag egentligen inte att en "sann" feminist ska tycka att morgonens höjdpunkt är att sminka sig framför spegeln? får en "sann" feminist inte bli lyrisk över ett sminkfynd på tradera? jag menar, jag är ju själv ett vandrande exempel på att det ena INTE utesluter det andra - jag är både sminknörd och brinnande feminist i ett. men jag undrar hur jag skulle se på andra, som liknar mig. jag kanske inte skulle ta dem på allvar.
äh. jag har inte direkt nån snitsig avslutning på det här, kastade mest ut några tankar i luften och hoppas att de landar någonstans. jag vet att jag har skrivit om det här förut, och jag vet att det finns många som känner som jag angående detta. just holla' om du tycker att jag har glömt nåt...
