livets lilja

6 månader. ett halvår. ett halvt jävla år.

jag tänker ofta på mitt första minne av dig, vi var 7 år gamla och tre äpplen höga, jag hade födelsedagskalas och du kom dit med din far. du stod i dörren i sjömansklänning, vita strumpbyxor och vitblond pagefrisyr och du tittade liksom upp under luggen. jag har aldrig kommit ihåg det så tydligt som jag gör nu. du var så himla liten. men du växte om mig till slut.

jag vet inte hur det ska kännas efter att ett halvt år har gått. saker och ting ter sig alltmer surrealistiska ju längre tiden går, som om ingenting egentligen har hänt. efter att varje dag i 6 månader föreställt dig, återskapat dig, inför min inre blick, känns det som att du lika gärna kunde ha varit någon som bara funnits i mitt eget huvud, som jag liksom har diktat ihop eller kanske drömt om. tack och lov för att det inte är så. jag delar minnet av dig med så många andra, att du omöjligen bara kan vara en dröm.

pappa pratar fortfarande om dig, på mitt 7-årskalas, det var också hans första minne av dig. och du är fortfarande den enda som fått honom att gråta.