igår när jag satt och snörvlade i godan ro på tunnelbanan började en vilt främmande man att samtala med mig. det var inte hotfullt eller snuskigt eller något sådant, det var ett helt oskyldigt och rätt trist samtal om ditten och datten - men trots det kände jag mig så obekväm att jag var tvungen att ljuga för honom och säga att jag ska gå av vid brommaplan, fast det är typ halvvägs dit jag ska egentligen. sen fick jag vänta in ett nytt tåg... varför gör jag så? det var visserligen inte ett särskilt givande samtal, det inleddes med att mannen frågade varför min väska är vänd ut-och-in. det är en helt vanlig svart tygpåse som delades ut som promopryl från mulberry på london fashion week, men jag har inget med det att göra och dessutom står det både "CANON" och "LONDON FASHION WEEK" och "MULBERRY" med jättestora bokstäver. känner inte att jag har någon lust att göra reklam om jag inte får betalt, så därför vänder jag den ut och in, så att bara folk med spegelvänd syn kan läsa (d.v.s. ingen). och nej, jag HAR ingen annan väska för tillfället.
sen påpekade han att jag bara klär mig i svart, och det stämmer för det mesta, och så började vi prata om hur det kommer sig att skandinaviskt mode alltid går i svart, brunt och grått (hur ofta undrar man det egentligen? varenda jävla dag kanske, när man ser alla svenska zombies i sina välskräddade svarta, bruna och gråa kostymer)... samtalet fortsatte med att han frågade mig vad som "gäller i höst", haha, jag tycker inte att jag ser ut som en som bryr sig om vad som "gäller". jag ger verkligen blanka FAN i vad som "gäller". det som "gäller" är det jag gillar att ha på mig. trender är bland det mest skrattretande som finns. följer man trender medvetet har man ingen ryggrad.
ja, hursomhelst, vidare så fortsatte samtalet in på tonårspunkare och sen pratade vi om dagis och 6-årsverksamhet och skola och sen tröttnade jag. jag kunde inte relatera till den här personen överhuvudtaget. han var en helt vanlig, totalt intetsägande brommafarsa med gamla acneärr och det vildaste han verkade kunna tänka sig var att ha en röd skjorta under sin beiga kavaj. de som satt bredvid oss fattade att vi inte kände varandra och blev nästan provocerade av att två främlingar kan ha ett sånt långt samtal med varandra som inte verkar handla om någonting alls, speciellt när den ena av dem tydligt visade att hon vill vara för sig själv... även när vi fick slut på saker att prata om insisterade han på att fortsätta prata om något annat ämne, lika ointressant som det föregående. de tyckte helt klart synd om mig.
jag blev minst sagt obekväm, och otroligt irriterad av att han hela tiden kommenterade mitt utseende på olika sätt; min väska, mina svarta kläder, mitt nagellack ("det skimrar lite, är det genomskinligt med glitter eller?" - herregud vilken idiotisk fråga), att jag hade en fin hårfärg... jag vet att det är stört att bli irriterad av en komplimang, men den var verkligen fejkad, något han sa bara för att hålla mig kvar i samtalet. till slut hade det gått så lång tid att jag helt enkelt övergav det sjunkande skeppet, och jag har insett att det är konstigt att gå omkring med en tygpåse som helt uppenbart är vänd ut-och-in, och det gör bara att jag längtar ännu mer till löning. jag ska köpa en ny väska som jag ska ha vänd åt rätt håll, så att ointressanta främlingar slipper fråga.
sen påpekade han att jag bara klär mig i svart, och det stämmer för det mesta, och så började vi prata om hur det kommer sig att skandinaviskt mode alltid går i svart, brunt och grått (hur ofta undrar man det egentligen? varenda jävla dag kanske, när man ser alla svenska zombies i sina välskräddade svarta, bruna och gråa kostymer)... samtalet fortsatte med att han frågade mig vad som "gäller i höst", haha, jag tycker inte att jag ser ut som en som bryr sig om vad som "gäller". jag ger verkligen blanka FAN i vad som "gäller". det som "gäller" är det jag gillar att ha på mig. trender är bland det mest skrattretande som finns. följer man trender medvetet har man ingen ryggrad.
ja, hursomhelst, vidare så fortsatte samtalet in på tonårspunkare och sen pratade vi om dagis och 6-årsverksamhet och skola och sen tröttnade jag. jag kunde inte relatera till den här personen överhuvudtaget. han var en helt vanlig, totalt intetsägande brommafarsa med gamla acneärr och det vildaste han verkade kunna tänka sig var att ha en röd skjorta under sin beiga kavaj. de som satt bredvid oss fattade att vi inte kände varandra och blev nästan provocerade av att två främlingar kan ha ett sånt långt samtal med varandra som inte verkar handla om någonting alls, speciellt när den ena av dem tydligt visade att hon vill vara för sig själv... även när vi fick slut på saker att prata om insisterade han på att fortsätta prata om något annat ämne, lika ointressant som det föregående. de tyckte helt klart synd om mig.
jag blev minst sagt obekväm, och otroligt irriterad av att han hela tiden kommenterade mitt utseende på olika sätt; min väska, mina svarta kläder, mitt nagellack ("det skimrar lite, är det genomskinligt med glitter eller?" - herregud vilken idiotisk fråga), att jag hade en fin hårfärg... jag vet att det är stört att bli irriterad av en komplimang, men den var verkligen fejkad, något han sa bara för att hålla mig kvar i samtalet. till slut hade det gått så lång tid att jag helt enkelt övergav det sjunkande skeppet, och jag har insett att det är konstigt att gå omkring med en tygpåse som helt uppenbart är vänd ut-och-in, och det gör bara att jag längtar ännu mer till löning. jag ska köpa en ny väska som jag ska ha vänd åt rätt håll, så att ointressanta främlingar slipper fråga.
2 kommentarer:
Jodå, jag läser din blogg. Tycker den är väldigt stilig och välformulerad.
TACK!!!
Skicka en kommentar