2009

ryssland '06

hähä. häjj.

det ekar i korridorerna

alltså... jag är HELT ensam på jobbet. ALLA andra har gått hem.. jag lovar. jag har inte sett till en levande själ sen lunch. kan inte jag få stänga ner växeln och smyga ut i mörkret jag med?

störst, bäst och vackrast

jag utlovade någon slags recension eller nåt på min nya mobil, nokia E71. men mina känslor är alldeles för starka för att jag ska kunna författa någon slags saklig recension där jag noga och utförligt beskriver denna lilla mackapärens för- och nackdelar så det kommer att bli något slarvigt hafsjobb till recension. men kontentan är: nokia E71 är störst, bäst och vackrast. ^______^

jag gör gladeligen gratis reklam för nokia för det förtjänar man när man har gjort något alldeles speciellt. alla ba "ooh har du en blackberry?" och ja ba "NEEJ! *how dare you* det är nokia E71". jag vet ingenting om blackberryn men jag vet att detta är en liten pryl som gjort min vardag komplett. allt som har varit fel med alla mina andra telefoner har E71 gjort rätt. *rimmar*

nej, men faktiskt. jag har nog aldrig varit så nöjd med ett köp som nu. jag hoppas att vi kommer följas åt länge. jag hade ju ursprungligen tänkt ha den i vitt, men den ser fan lite plastig ut. först tyckte jag att den svarta såg lite för *bizniz* ut, men jag har ändrat åsikt.

nokia E71 har vunnit massa priser och score:at högsta betyg i väldigt många tester och recensioner i branschtidningar och sådär, "de lärde" är rörande överens om att detta är en outstanding produkt. men man ska inte lägga alltför stor vikt vid vad de lärde tvista om, det viktiga är ju den lilla människan, right? det viktiga är vad vanligt folk tycker. och jag är ett väldigt vanligt folk och jag tycker såhär:

det finns så otroligt många fördelar och finesser som jag kan rejva om hur länge som helst, men jag drar några av de bästa lite snabbt.

den absolut största fördelen är tangentbordet. jag har utvecklat ett intensivt hat mot det där klassiska mobiltangentbordet och jag hatar att skriva sms, det var lite därför jag fick upp ögonen för såna här bizniz-mobiler med s.k. "qwerty-tangentbord", som det så fantasifullt heter... tss.

en annan grym grej är passningstiden. den har helt absurt bra batteritid. den kan hålla sig vaken i 17 dygn utan att man laddar den, hur överjävla bra är inte det? då får man iofs inte hålla på och surfa och lyssna på musik och fota och sådär. but still. grym batteritid.

kameran. grym. 3,2 megapixel med en habil blixt!! jag är asnöjd. hade inga som helst förväntningar på kameran eftersom bizniz-mobiler inte riktigt jobbar så. men den här jobbar på alla möjliga sätt!

mp3-spelaren. grym. har fyllt ett 2 gb minneskort och den hämtar in skivomslag och annat bildmaterial, precis som en ipod. stiligt.

programvaran och operativsystemet. grymt. det heter symbian och är helt jävla seamless, som en dator. bildgalleriet är t.ex. något som ofta orsakar en del irritation hos andra mobilanvändare för att det går så förbannat långsamt att bläddra bland fotona. men här är det ingen fördröjning att tala om. sen så finns det en massa roliga program man kan tanka till mobilen. typ något som heter sports tracker, som är typ en träningsdagbok med extra allt. den spårar dig med hjälp av satelliter och räknar ut sträcka och medelhastighet, lägger in joggingturen på en karta, och - om man är lagd åt det hållet - så kan man jämföra sina egna träningsresultat med andra sports tracker-användare i ens närområde. (jag hittade typ 14 stycken i hässelby/vällingby-området, som hade varit ute och joggat med sin mobil, och så såg jag hur långt de hade sprungit, vilka låtar de hade lyssnat på, deras maxpuls 'n' stuff like that! haha HELL-O STOREBROR. nej men serre, man blir ju såklart tillfrågad om huruvida man vill att ens träning ska vara tillgänglig för typ alla nokiaanvändare på deras hemsida. användbart och kul för den som tränar, eller bara en som är elektronikbög, som jag.)

webbläsaren (som jag iofs inte vågat använda så mkt ännu p.g.a. det kostar 15 kr/mbit med comviq kompis, ska köpa till "datapaketet", då får man 200 mbit för 29 kr/mån. helt sjukt stor skillnad) är verkligen smooth och väldigt snabb. jag har fortfarande lite svårt att smälta att det kan gå så snabbt, och samtidigt se så bra ut, att surfa i en mobiltelefon.

det känns iofs som om man inte ens kan kalla det här för en telefon. dess primära funktion är liksom inte att ringa telefonsamtal längre. *den är så mycket mer*

ja, nej jag vet inte. den är som en kompis nästan. hahah. och som den pessimistiskt lagda människa jag är har jag redan hunnit fundera på vad som händer om jag förlorar den på något sätt. ifall den blir stulen, borttappad eller går sönder... och jag kan bara konstatera att den här prylen är den enda som skulle göra mig seriöst asledsen ifall den gick förlorad.

glöm inte livet och hjärtat

på lunchen gick jag och käkade thaimat på det lilla haket vid tunnelbanan. jag hade jobbat i mig hälften, när de två männen som installerar vattenkylare på kontoret kom in. när de hade beställt i kassan kom de och satte sig vid mitt bord, men bara den ena hade beställt käk. "nä, jag har varit lite risig så jag vågar inte chansa", sa han som inte hade köpt nån mat. vi satt och småpratade om vattenkylare, arbetsplatser och jobbförmåner. om framtiden och arbetarnas rättigheter och finanskrisen och annat som känns aktuellt. jag berättade om mitt jobb på nummerupplysningen för gubbarna, de suckade tungt och sa att man inte blir förvånad över nånting längre. sen var min lunch slut och jag skulle gå därifrån. "jag följer med dig ut för jag ska ändå ta några bloss innan jag går tillbaks till vattenkylarn", sa mannen som inte hade käkat nån lunch, så vi hade sällskap tillbaks till kontoret. så fort vi hade vänt runt hörnet från restaurangen sa han att han ska berätta en hemlighet för mig, han sa att han litar på mig för främlingar är ofta mer pålitliga än de man känner. "hjälp", tänkte jag, men sa "okej".

han berättade om sitt liv; hur han hade valsat fram genom tillvaron tillsammans med världens finaste tjej, ägt flera restauranger och hade två underbara ungar som han älskade. efter ett tag sålde han restaurangerna för att han inte orkade jobba 7 dagar i veckan och inte ha tid för något annat. han tyckte att han gjorde ett förståndigt beslut, att bejaka livet och ta till vara på den tiden han har och ägna sig åt saker som verkligen betyder något. han fick plötsligt tid och ork för sina fritidsintressen, han fick plötsligt tid för att hälsa på gamla kompisar som han inte har sett på evigheter, och resor och böcker och segling och motorcyklar. men han glömde bort sin familj och dagen innan julafton gör världens finaste tjej slut med honom. på julafton sitter han ensam, "precis som lodisarna i 'karl-bertil johnssons jul'". utan hans kärlek, och utan hans barn. "ångesten", sa han, "den kan du inte föreställa dig, lilla sparven". klumpen i halsen. han sa att han har sovit fyra timmar och ätit en rostad macka sen julafton. glansiga ögon. en desperat och djupt ångerfull människa försöker få andra att lära sig av hans egna misstag, han försökte liksom rädda den som räddas kan. jag visste inte vad jag skulle svara. jag mumlade bara någon tafatt svordom och hoppades att han skulle uppfatta det som ett tecken på att jag känner med honom. på några minuters promenadväg från det lilla thaihaket vid tunnelbanan, till lobbyn här på kontoret, hade han hunnit häva ur sig all sin julångest och det var så uppenbart att han inte har pratat med någon annan om detta. och det sa han till slut, alldeles innan vi skildes åt utanför hissen, han sa att jag är den enda som vet om hur han mår, jag får absolut inte snacka med hans kollega och jag får absolut inte göra samma misstag som han.

vi connectade jättebra från min första dag här, jag fattade att han är en väldigt empatisk person som är lätt att få kontakt med. en utpräglad känslomänniska, precis som jag. han ser lite medtagen ut, har några ärr i ansiktet, hår i en lång tofs längs ryggen, lite gråa strån vid hårfästet och ringar i örona. ser lite "farlig" ut liksom. men världens snällaste pappa-ögon hade han, och jag tyckte väldigt mycket om honom från dag ett. men jag hade faktiskt inte väntat mig denna känsloutgjutelse och hundraprocentiga tillit. fast helt förvånad blev jag ändå inte. nej, jag vet inte.

nej... jag vet inte. jag blir så konfunderad. över det här med livet och världen och människorna i den. varför får man så bra kontakt med vissa, över generationsgränser och alla andra möjliga gränser? ändå är jag så reserverad och lite misstänksam, jag vågar inte ge nånting tillbaks liksom. han såg ut att behöva en kram, så liten och ensam såg han ut. "men jag ska väl fan inte krama en vilt främmande karl med ärr i ansiktet", tänkte jag. okej inte riktigt så, men nästan. men det finns hela tiden en röst i mig som säger mig att man ska inte lita på främlingar, speciellt inte män och speciellt inte äldre män. men liksom, va? jag känner mig som ebenezer scrooge, som inte kan inse att en utsträckt hand inte alltid är från någon som vill ha något av dig, utan bara någon som behöver en hand att hålla i.

men kvar finns tvivlet. jag läser igenom den här texten om och om igen och undrar vilken del av mig som har rätt; den som blir berörd av en annan ledsen människa som bara ville lasta av lite ångest, eller den misstänksamma personen som håller hårt på empatin. jag vet inte... jag vet inte.