på lunchen gick jag och käkade thaimat på det lilla haket vid tunnelbanan. jag hade jobbat i mig hälften, när de två männen som installerar vattenkylare på kontoret kom in. när de hade beställt i kassan kom de och satte sig vid mitt bord, men bara den ena hade beställt käk. "nä, jag har varit lite risig så jag vågar inte chansa", sa han som inte hade köpt nån mat. vi satt och småpratade om vattenkylare, arbetsplatser och jobbförmåner. om framtiden och arbetarnas rättigheter och finanskrisen och annat som känns aktuellt. jag berättade om mitt jobb på nummerupplysningen för gubbarna, de suckade tungt och sa att man inte blir förvånad över nånting längre. sen var min lunch slut och jag skulle gå därifrån. "jag följer med dig ut för jag ska ändå ta några bloss innan jag går tillbaks till vattenkylarn", sa mannen som inte hade käkat nån lunch, så vi hade sällskap tillbaks till kontoret. så fort vi hade vänt runt hörnet från restaurangen sa han att han ska berätta en hemlighet för mig, han sa att han litar på mig för främlingar är ofta mer pålitliga än de man känner. "hjälp", tänkte jag, men sa "okej".
han berättade om sitt liv; hur han hade valsat fram genom tillvaron tillsammans med världens finaste tjej, ägt flera restauranger och hade två underbara ungar som han älskade. efter ett tag sålde han restaurangerna för att han inte orkade jobba 7 dagar i veckan och inte ha tid för något annat. han tyckte att han gjorde ett förståndigt beslut, att bejaka livet och ta till vara på den tiden han har och ägna sig åt saker som verkligen betyder något. han fick plötsligt tid och ork för sina fritidsintressen, han fick plötsligt tid för att hälsa på gamla kompisar som han inte har sett på evigheter, och resor och böcker och segling och motorcyklar. men han glömde bort sin familj och dagen innan julafton gör världens finaste tjej slut med honom. på julafton sitter han ensam, "precis som lodisarna i 'karl-bertil johnssons jul'". utan hans kärlek, och utan hans barn. "ångesten", sa han, "den kan du inte föreställa dig, lilla sparven". klumpen i halsen. han sa att han har sovit fyra timmar och ätit en rostad macka sen julafton. glansiga ögon. en desperat och djupt ångerfull människa försöker få andra att lära sig av hans egna misstag, han försökte liksom rädda den som räddas kan. jag visste inte vad jag skulle svara. jag mumlade bara någon tafatt svordom och hoppades att han skulle uppfatta det som ett tecken på att jag känner med honom. på några minuters promenadväg från det lilla thaihaket vid tunnelbanan, till lobbyn här på kontoret, hade han hunnit häva ur sig all sin julångest och det var så uppenbart att han inte har pratat med någon annan om detta. och det sa han till slut, alldeles innan vi skildes åt utanför hissen, han sa att jag är den enda som vet om hur han mår, jag får absolut inte snacka med hans kollega och jag får absolut inte göra samma misstag som han.
vi connectade jättebra från min första dag här, jag fattade att han är en väldigt empatisk person som är lätt att få kontakt med. en utpräglad känslomänniska, precis som jag. han ser lite medtagen ut, har några ärr i ansiktet, hår i en lång tofs längs ryggen, lite gråa strån vid hårfästet och ringar i örona. ser lite "farlig" ut liksom. men världens snällaste pappa-ögon hade han, och jag tyckte väldigt mycket om honom från dag ett. men jag hade faktiskt inte väntat mig denna känsloutgjutelse och hundraprocentiga tillit. fast helt förvånad blev jag ändå inte. nej, jag vet inte.
nej... jag vet inte. jag blir så konfunderad. över det här med livet och världen och människorna i den. varför får man så bra kontakt med vissa, över generationsgränser och alla andra möjliga gränser? ändå är jag så reserverad och lite misstänksam, jag vågar inte ge nånting tillbaks liksom. han såg ut att behöva en kram, så liten och ensam såg han ut. "men jag ska väl fan inte krama en vilt främmande karl med ärr i ansiktet", tänkte jag. okej inte riktigt så, men nästan. men det finns hela tiden en röst i mig som säger mig att man ska inte lita på främlingar, speciellt inte män och speciellt inte äldre män. men liksom, va? jag känner mig som ebenezer scrooge, som inte kan inse att en utsträckt hand inte alltid är från någon som vill ha något av dig, utan bara någon som behöver en hand att hålla i.
men kvar finns tvivlet. jag läser igenom den här texten om och om igen och undrar vilken del av mig som har rätt; den som blir berörd av en annan ledsen människa som bara ville lasta av lite ångest, eller den misstänksamma personen som håller hårt på empatin. jag vet inte... jag vet inte.
han berättade om sitt liv; hur han hade valsat fram genom tillvaron tillsammans med världens finaste tjej, ägt flera restauranger och hade två underbara ungar som han älskade. efter ett tag sålde han restaurangerna för att han inte orkade jobba 7 dagar i veckan och inte ha tid för något annat. han tyckte att han gjorde ett förståndigt beslut, att bejaka livet och ta till vara på den tiden han har och ägna sig åt saker som verkligen betyder något. han fick plötsligt tid och ork för sina fritidsintressen, han fick plötsligt tid för att hälsa på gamla kompisar som han inte har sett på evigheter, och resor och böcker och segling och motorcyklar. men han glömde bort sin familj och dagen innan julafton gör världens finaste tjej slut med honom. på julafton sitter han ensam, "precis som lodisarna i 'karl-bertil johnssons jul'". utan hans kärlek, och utan hans barn. "ångesten", sa han, "den kan du inte föreställa dig, lilla sparven". klumpen i halsen. han sa att han har sovit fyra timmar och ätit en rostad macka sen julafton. glansiga ögon. en desperat och djupt ångerfull människa försöker få andra att lära sig av hans egna misstag, han försökte liksom rädda den som räddas kan. jag visste inte vad jag skulle svara. jag mumlade bara någon tafatt svordom och hoppades att han skulle uppfatta det som ett tecken på att jag känner med honom. på några minuters promenadväg från det lilla thaihaket vid tunnelbanan, till lobbyn här på kontoret, hade han hunnit häva ur sig all sin julångest och det var så uppenbart att han inte har pratat med någon annan om detta. och det sa han till slut, alldeles innan vi skildes åt utanför hissen, han sa att jag är den enda som vet om hur han mår, jag får absolut inte snacka med hans kollega och jag får absolut inte göra samma misstag som han.
vi connectade jättebra från min första dag här, jag fattade att han är en väldigt empatisk person som är lätt att få kontakt med. en utpräglad känslomänniska, precis som jag. han ser lite medtagen ut, har några ärr i ansiktet, hår i en lång tofs längs ryggen, lite gråa strån vid hårfästet och ringar i örona. ser lite "farlig" ut liksom. men världens snällaste pappa-ögon hade han, och jag tyckte väldigt mycket om honom från dag ett. men jag hade faktiskt inte väntat mig denna känsloutgjutelse och hundraprocentiga tillit. fast helt förvånad blev jag ändå inte. nej, jag vet inte.
nej... jag vet inte. jag blir så konfunderad. över det här med livet och världen och människorna i den. varför får man så bra kontakt med vissa, över generationsgränser och alla andra möjliga gränser? ändå är jag så reserverad och lite misstänksam, jag vågar inte ge nånting tillbaks liksom. han såg ut att behöva en kram, så liten och ensam såg han ut. "men jag ska väl fan inte krama en vilt främmande karl med ärr i ansiktet", tänkte jag. okej inte riktigt så, men nästan. men det finns hela tiden en röst i mig som säger mig att man ska inte lita på främlingar, speciellt inte män och speciellt inte äldre män. men liksom, va? jag känner mig som ebenezer scrooge, som inte kan inse att en utsträckt hand inte alltid är från någon som vill ha något av dig, utan bara någon som behöver en hand att hålla i.
men kvar finns tvivlet. jag läser igenom den här texten om och om igen och undrar vilken del av mig som har rätt; den som blir berörd av en annan ledsen människa som bara ville lasta av lite ångest, eller den misstänksamma personen som håller hårt på empatin. jag vet inte... jag vet inte.
