sommar

längtar efter nån som inte finns. behöver nåt som ingen har.

visit

ibland går det i movind och då drömmer jag om dig. inatt sågs vi på bussen, men jag vågade inte prata med dig. vi gick av på samma hållplats och gav varandra en kram och du var precis så liten som mina armar minns dig.

pale blue eyes

idag fyller mamma år.

lillebror

det där är min vackre och oändligt godhjärtade lillebror koroush. ibland älskar jag honom så mycket att jag tror att jag ska gå sönder. jag tänker ganska ofta på hur det skulle vara att vara ensambarn, och inte få ha ett sånt speciellt band som man förhoppningsvis har till sitt syskon, och jag känner verkligen att jag har fått så otroligt mycket av att ha en bror. sen jag flyttade hemifrån har vårt band stärkts och jag kommer ofta på mig själv med att ligga på nätterna och undra vad han gör, om han mår bra och vem han är med, något jag egentligen sällan gör om någon överhuvudtaget, utom kanske ebba.
vi två växte upp i en av de vidrigaste miljöerna i stockholm, nämligen engelbrektsskolan. folket där sliter upp en med rötterna, man blir mindre och mindre för varje år som går och när man slutar nian går man ut därifrån med ett intensivt hat mot östermalm och allt som hör därtill.


trots att det finns en röst i mig som säger att min bror aldrig skulle göra några dumheter som kan försätta honom i en situation då hans hälsa eller liv är i fara, så bär jag ändå ständigt på en rädsla att något jävla köttdjur ska skada honom på något sätt. min bror och ihjälsparkade riccardo är i samma ålder och känner samma personer och sen riccardo mördades i höstas har jag flera gånger försökt sätta mig in i hans familjs situation, och den känslan som uppstår är iskall, rå och avgrundsdjup. helt ärligt skulle jag döda mig själv om min bror rycktes ifrån mig sådär. jag står inte ut med en värld där unga söta snälla grabbar gör såhär mot varandra. tänker de inte på att killen de sparkar sönder är någons lillebror, pojkvän, mammas lilla pojke? det skär i mig. jag måste sluta tänka på sånt här.

barret

haha. det här är den äldsta bilden jag har på mig själv på datorn, från den tiden då nathan hade en kamera. vilket långt hår! gillar min skeptiska min, "men vagöööru?"... fan, jag saknar ritorno-vintern, när vi gick dit och satte oss efter skolan och hängde till stängningsdags, i princip varje dag. men som alla minnesvärda perioder i ens liv så var det kortlivat. när sommaren kom flyttade vi ut och efter det var ritorno inte riktigt sig själv.