lillebror

det där är min vackre och oändligt godhjärtade lillebror koroush. ibland älskar jag honom så mycket att jag tror att jag ska gå sönder. jag tänker ganska ofta på hur det skulle vara att vara ensambarn, och inte få ha ett sånt speciellt band som man förhoppningsvis har till sitt syskon, och jag känner verkligen att jag har fått så otroligt mycket av att ha en bror. sen jag flyttade hemifrån har vårt band stärkts och jag kommer ofta på mig själv med att ligga på nätterna och undra vad han gör, om han mår bra och vem han är med, något jag egentligen sällan gör om någon överhuvudtaget, utom kanske ebba.
vi två växte upp i en av de vidrigaste miljöerna i stockholm, nämligen engelbrektsskolan. folket där sliter upp en med rötterna, man blir mindre och mindre för varje år som går och när man slutar nian går man ut därifrån med ett intensivt hat mot östermalm och allt som hör därtill.


trots att det finns en röst i mig som säger att min bror aldrig skulle göra några dumheter som kan försätta honom i en situation då hans hälsa eller liv är i fara, så bär jag ändå ständigt på en rädsla att något jävla köttdjur ska skada honom på något sätt. min bror och ihjälsparkade riccardo är i samma ålder och känner samma personer och sen riccardo mördades i höstas har jag flera gånger försökt sätta mig in i hans familjs situation, och den känslan som uppstår är iskall, rå och avgrundsdjup. helt ärligt skulle jag döda mig själv om min bror rycktes ifrån mig sådär. jag står inte ut med en värld där unga söta snälla grabbar gör såhär mot varandra. tänker de inte på att killen de sparkar sönder är någons lillebror, pojkvän, mammas lilla pojke? det skär i mig. jag måste sluta tänka på sånt här.