dance the cha-cha ooh 'til sunrise

imorgon fyller jag 21 år. jag tycker att det är mer läskigt än roligt.

det skandinaviska svårmodet

det händer ibland att jag tittar på svt:s modemagasin velvet, och sist jag gjorde det hade de ett reportage om nakkna, som fram till typ nu (kan ha fel) har gjort kollektioner uteslutande i svart. nu kan de tänka sig att blanda in beigt, grått och smutsvitt. framsteg. i velvets andra designerporträtt har intervjuobjekten framstått som lite lätt tokiga, quirky och corny och ganska nördiga, med tovigt hår, glugg mellan tänderna och illrosa läppstift, babblandes om mormors virkade spetsdukar på skorrande skånska och nervöst fnitter. men inte nakkna. nakkna är seriösa, gravallvarliga. inga konstigheter, inga färger, inget plåtter - bara svart, grått och beigt - rakt upp och ner. på det dåliga sättet. det är så sjukt seriöst och bajsnödigt att jag smäller av!
det jag reagerade på mest var att claes berkes, en tredjedel och tillika enda mannen i sällskapet nakkna, sa rakt ut att han "inte gillar humor". jag kommer inte ihåg exakt hur han uttryckte sig, men det verkade som om han ville förmedla att humor är en preferens, något man medvetet kan antingen föredra eller känna att "nej, det här är ingenting för mig". som typ en 3G-telefon, en nagelförlängning eller att ha socker i kaffet. jag förstår inte vilken fängelsehåla i transsylvanien herr berkes har vuxit upp i, men i min värld går det liksom inte att "inte gilla" humor.

ta detta i beaktande nästa gång ni överväger att skaffa er ett plagg från nakkna, för det är väl ändå den här sortens attityd som är så avtändande när det kommer till konst, musik, mode, film och litteratur? att ta sig själv på så jävla stort allvar att man tror att man kan välja bort humorn, och vara med i ett reportage på säkert 15 min, utan att varken le eller skratta en enda gång, som ett aktivt val.
jag lade in en bild på laurence olivier som hamlet, för att belysa min poäng. jag hoppas att den går fram för nu orkar jag inte skriva mer.

fantasi

jag har haft en sån jävla inaktiv dag. ah, fy fan, det är ändå ett sundhetstecken att man skäms och känner sig olustig över det.

kenzo lace up boot

efter att i flera dagar blivit matad med hur låg dollarn är för tillfället så började jag leta runt lite efter kap, hittade till slut dessa från kenzo för $132. det är inte mycket pengar för en som fortfarande tänker att en dollar kostar 10 kr. givetvis finns de inte i min storlek, och det jag egentligen behöver är en plånbok eftersom min fina röda lackplånka från paris mystiskt gick sönder efter att nisse hållit den i handen... jag hittade några andra kenzo-båtar och ett par från moschino cheap and chic. men dream on. de skeppar säkert inte ens till sverige. som när jag upptäckte anthropologie; det är få gånger jag har hittat en butik som har kommit så nära min egen smak att det är läskigt. vid det tillfället, våren '06, fraktade de inte till europa överhuvudtaget, men nu när de faktiskt har börjat med det har deras sortiment gått och blivit mediokert istället, och ganska mycket dyrare också. inget känns så helgjutet som för två år sen.

det är konstigt förresten, att ingen kommenterat inlägget här nedanför om vanity stanwyck. jag trodde att hon skulle ta er med storm, men ingen har reagerat.

hot tranny mess!

jag måste uppmärksamma er på en person som jag har väldigt svårt för att presentera. en kväll i oktober fann hon mig iallafall, minns inte riktigt hur, men hon har gjort ett permanent intryck på mig. hon är en teaterapa med en ofelbar känsla för stil och ansiktsdrag mejslade ur guld. hon är 22 år gammal men hon har aldrig slutat gräva i mormors utklädningslåda och hon är en av de snyggaste människorna jag någonsin sett. så, without further due, i give to you, vanity stanwyck:

hon är egentligen en han och antagligen världens snyggaste och mest smakfulla transvestit. det här är antagligen första gången jag skriver orden 'smakfull' och 'transvestit' i samma mening, de är inte direkt den goda smakens beskyddare om man säger så. de har liksom en tendens att överdriva. men inte vanity stanwyck. det känns lite snopet att en "kille" (jag tror inte att vanity har sina man-bits kvar) gör hela tjej-grejen bättre än jag. hon har också en fäbless för att göra egna musikvideor av golden oldies, gaydiscohits och folkmusik av olika slag, de är sjukt fina och roliga - även om det är väldigt tydligt att redigeringen kom till under en amatörs hand. kolla på dem på joeletaxi @ youtube.