det händer ibland att jag tittar på svt:s modemagasin velvet, och sist jag gjorde det hade de ett reportage om nakkna, som fram till typ nu (kan ha fel) har gjort kollektioner uteslutande i svart. nu kan de tänka sig att blanda in beigt, grått och smutsvitt. framsteg. i velvets andra designerporträtt har intervjuobjekten framstått som lite lätt tokiga, quirky och corny och ganska nördiga, med tovigt hår, glugg mellan tänderna och illrosa läppstift, babblandes om mormors virkade spetsdukar på skorrande skånska och nervöst fnitter. men inte nakkna. nakkna är seriösa, gravallvarliga. inga konstigheter, inga färger, inget plåtter - bara svart, grått och beigt - rakt upp och ner. på det dåliga sättet. det är så sjukt seriöst och bajsnödigt att jag smäller av!
det jag reagerade på mest var att claes berkes, en tredjedel och tillika enda mannen i sällskapet nakkna, sa rakt ut att han "inte gillar humor". jag kommer inte ihåg exakt hur han uttryckte sig, men det verkade som om han ville förmedla att humor är en preferens, något man medvetet kan antingen föredra eller känna att "nej, det här är ingenting för mig". som typ en 3G-telefon, en nagelförlängning eller att ha socker i kaffet. jag förstår inte vilken fängelsehåla i transsylvanien herr berkes har vuxit upp i, men i min värld går det liksom inte att "inte gilla" humor.
ta detta i beaktande nästa gång ni överväger att skaffa er ett plagg från nakkna, för det är väl ändå den här sortens attityd som är så avtändande när det kommer till konst, musik, mode, film och litteratur? att ta sig själv på så jävla stort allvar att man tror att man kan välja bort humorn, och vara med i ett reportage på säkert 15 min, utan att varken le eller skratta en enda gång, som ett aktivt val.
jag lade in en bild på laurence olivier som hamlet, för att belysa min poäng. jag hoppas att den går fram för nu orkar jag inte skriva mer.
det jag reagerade på mest var att claes berkes, en tredjedel och tillika enda mannen i sällskapet nakkna, sa rakt ut att han "inte gillar humor". jag kommer inte ihåg exakt hur han uttryckte sig, men det verkade som om han ville förmedla att humor är en preferens, något man medvetet kan antingen föredra eller känna att "nej, det här är ingenting för mig". som typ en 3G-telefon, en nagelförlängning eller att ha socker i kaffet. jag förstår inte vilken fängelsehåla i transsylvanien herr berkes har vuxit upp i, men i min värld går det liksom inte att "inte gilla" humor.
ta detta i beaktande nästa gång ni överväger att skaffa er ett plagg från nakkna, för det är väl ändå den här sortens attityd som är så avtändande när det kommer till konst, musik, mode, film och litteratur? att ta sig själv på så jävla stort allvar att man tror att man kan välja bort humorn, och vara med i ett reportage på säkert 15 min, utan att varken le eller skratta en enda gång, som ett aktivt val.
jag lade in en bild på laurence olivier som hamlet, för att belysa min poäng. jag hoppas att den går fram för nu orkar jag inte skriva mer.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar