om ett brev på posten...

i postfacket låg idag ett brev från min gamla gymnasieskola, med min gamla svensk- och historialärare erik som avsändare. vad vill han mig? min första tanke är att det är något som har hänt. någon från gamla klassen eller en lärare har typ dött och nu kallas alla in till begravning. varför skulle han annars skriva brev? brev, det är ju så... allvarligt, sakligt, formellt, VIKTIGT. något stort och hemskt har hänt. han skickar brev just för att jag inte ska kunna undgå det. han hade kunnat maila, men alla kollar ju inte mailen. sen hade han ju kunnat ringa, men han kanske inte har rätt nummer. brev, det är ju allra säkrast. alla kollar ju posten. så med darrande händer står jag i hissen, fumlar med att få upp kuvertet och väntar på att ta in beskedet. vem handlar det om? tänk om det är någon av lärarna, någon av de bra lärarna? de man verkligen inspirerades av, och verkligen beundrade? det får inte vara carl-johan. det FÅR inte vara carl-johan. min inre trygghet är beroende av att veta att han finns där ute någonstans, seriöst alltså - det FÅR inte vara carl-johan! eller carina... "carina spott och fräs". jag avgudar ju verkligen henne. det FÅR inte vara carina... en cykelolycka? sjukdom? vad har hänt? får ett paper cut för att jag är så himla fumlig. får äntligen upp kuvertet. drar ut brevet försiktigt. viker upp det. det står...

"Återvändardag på Norra Real
onsdagen den 11 mars 2009 -
Inbjudan"

reunion. det är en reunion. det är en satans jävla re-fucking-union. den går ut på att vi ska prata om "vad som hände efter studenten", med eleverna i nuvarande årskurs två. "avsikten är att visa våra elever hur deras framtid kan te sig", står det. och JAG fick en sån inbjudan. de vill att JAG ska hålla i ett litet föredrag om hur bra det blev för mig efter studenten. jag har 50 000 kr i studieskulder, kan lite mer om gaugin, picasso och botticelli och har om möjligt ÄNNU MER framtidsångest nu, än vad jag hade innan studenten.

jävla skit.