igår kväll när jag och ellen gick på odengatan, på väg hem från anahita (ja, jag har en kompis som har samma ovanliga namn som jag), stötte vi på en gammal klasskompis från grundskolan. hon är en sån där person som man umgicks med för att man inte visste bättre för att man var för liten, eller för att man inte hade så många alternativ. hon stack ut i vårt lilla tjejgäng på det sättet att hon var likadan som alla andra, en klassisk småborgerlig liten östermalmstös; tillknäppt, pryd och extremt självmedveten. hon släppte aldrig loss, förlorade aldrig kontrollen och hade typ aldrig kul. ni vet den här tjejen som valde tyska som b-språk och som alltid måste klä ut sig till något sött/snyggt/vackert/feminint på maskerad, det var hon. den där tjejen som inte klär ut sig till homer simpson, en fisk eller en morot, utan alltid måste ha en feminin twist på det. typ sexy hitler eller en sjuksköterska, eller kanske, kanske, kanske, marge eller lisa simpson. hon kanske kunde tänka sig att spexa till det ibland, men då fick det absolut inte ske på bekostnad av de sociala koderna, eller hennes femininitet eller något annat fängelse som hon inte hade vett att befria sig själv ifrån, ens för en kväll, genom att klä ut sig till någonting "ofint". jag kunde bli så jävla irriterad på hennes TRÅKIGHET, att jag bara dånade ibland, och tackade jesus amalia för att jag hade anahita & ellen, de två galnaste och roligaste människorna jag känner. de två tillsammans är en explosiv mix.
ja. ni hajar. hon var definitivt inte min typ av kompis. så fort man utvecklade nåt slags självförtroende och insåg att man faktiskt kan välja sina kompisar, så förlorade vi två kontakten ganska snabbt. hon var väl inte särskilt mån om att behålla mig som kompis heller; jag var antagligen för finnig, feministisk, andra-generationens-invandrare-ish och högljudd för hennes smak.
jag har inte träffat den här tjejen sen vi slutade nian antagligen, vilket är a whopping 6 år sedan. nu skulle man ju kunna känna av en viss obekväm stämning av detta möte, att ojsan här är en gammal klasskompis som man inte har träffat på hur länge som helst, vilka jobbiga fraser kommer kastas ut i luften nu? "vad kul att se dig"? "vi borde ta en fika"? "ska vi inte ta och styra upp en reunion"? gamla bekantskaper som plötsligt resurface:ar brukar ju kunna åsamka en hel del besvär, eller t.o.m. ångest för vissa personer, som skulle kunna hoppa in mellan de parkerade bilarna och gömma sig, eller springa in i första bästa affär för att slippa konfronteras med den gamla bekantskapen. men jag insåg igår att jag fan inte bryr mig. jag har inga som helst illusioner om att jag kommer vinna något på att låtsas att jag bryr mig om henne, vad hon sysslar med eller att det vore kul att ha en reunion. jag spelade inte glad över att träffa henne, jag frågade inte henne om något, hell, jag sa knappt något under de få minuterna vi stod på gatan. inte minsta lilla ansträngning för att ens vara remotely intresserad, eller ens trevlig.
och det var SÅ. JÄVLA. SKÖNT.
jag märkte att hon inte heller försökte, vi möttes liksom på mitten, med en tyst överenskommelse om att inte låtsas om att vi bryr oss om varandra. det kändes så jävla äkta, och så himla moget, att tycka om sig själv så pass mycket att man kan unna sig ett brott mot de sociala koderna.
jag märkte att hon inte heller försökte, vi möttes liksom på mitten, med en tyst överenskommelse om att inte låtsas om att vi bryr oss om varandra. det kändes så jävla äkta, och så himla moget, att tycka om sig själv så pass mycket att man kan unna sig ett brott mot de sociala koderna.
