igår var jag och min kära ellen på middag hos mamma nästan hela kvällen. när jag kom hem vid elva-tiden satt nisse och tittade på barry lyndon, jag tror inte ens att jag hade fått hår under armarna när jag såg den sist. den är så förbannat bra. jag tror att det är tempot som gör den här filmen; den är så såsig och långsam, som ett helt liv - den handlar ju om just det; ett helt liv - men ändå hålls intresset uppe genom hela filmen.
jag är generellt sett inte ett fan av riktigt långsamma filmer, då jag ofta får en känsla av att man medvetet använt sig av det greppet för att få filmen att verka filosofisk och seriös, utan att egentligen tänka på om filmen tjänar något på det, men det finns såklart några undantag, där såseriet är en sån självklar del av filmen att vilket annat tempo hade varit filmens död. barry lyndon, är ett exempel, into the wild är ett annat. och den senare är om möjligt ännu mer långsam, man gottar sig verkligen i låååånga kamerapanoreringar och sekvenser där man bara får titta på random bit av vackert landskap i flera minuter utan någon uppenbar poäng, men man sjunker liksom in och försvinner litegrann. jag älskar sånt.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar