18:e nov

wow. gårdagen kändes helt surrealistisk. jag visste inte om man på något sätt skulle högtidlighålla det, fira henne litegrann, vara glad för det man fick och inte sörja det som aldrig blev, eller om man skulle ägna den åt eftertanke och minnen. det blev lite av ingenting. jag gick och tände ljus vid bron och satt där i säkert en timme och tittade ut över vattnet, på de flådiga nybyggena där på andra sidan. det kom fram en kvinna med två hundar, frågar hur läget var, jag sa att det var bra tack. hon nöjde sig inte riktigt med den förklaringen. ville prompt veta varför jag satt där. jag förklarade. hon gick ändå inte iväg. hennes hundar satte sig bredvid mig, det var en fin känsla. det kändes som om de ville trösta mig litegrann, fast jag inte grät och antagligen inte ens verkade ledsen. men de satte sig på var sin sida om mig och tittade ut mot samma håll som jag, jag blev så rörd. de hette tydligen tindra och nova, och då var det inte så kul längre. när hundnamn och hippa barnnamn blir alldeles för lika är det dags att se upp.