wrap me up

jag är extremt svag för fina förpackningar. det är t.o.m. så att det ibland inte behöver vara en särskilt bra produkt - är förpackningen fin upplever jag det som att det är hög kvalitet, likadant som jag upplever att en ful förpackning innehåller en dålig produkt. jag faller alltså rakt ner i fällan. det kan handla om vad som helst egentligen, vin med en fin etikett smakar bättre, skor i en snygg kartong håller längre, hörlurar i en smart förpackning låter bättre. men till sin spets kommer det när det handlar om smink (jag har fortfarande lite problem med insikten om att jag just nu skriver ett inlägg endast tillägnat smink, som jag varken äger eller tänker köpa. bara smink, som jag tycker är "fint"). iallafall så har jag har två favoriter.

den första är givenchy (zhee-von-schii). jag har en liten dosa med skimrande rouge, som jag köpte av en gammal klasskompis för att hon hade köpt 2-pack på tax-free under vår rysslandsresa i 3:an på gymnasiet. jag har bara använt det typ tre gånger, p.g.a. att det är skimrande, eller ja, halvglittrigt, och jag har ingen lust att se mer svettig och glansig ut än vad jag redan gör. TROTS att jag visste att rouget hade glitter i sig köpte jag det rätt dyrt (typ 300 spänn? minns ej), och TROTS att jag inte har använt det på flera år har det fortfarande en självklar plats i badrumsskåpet, av den enkla anledningen att förpackningen är så himla fin. *and all that crap*

min andra fave är paul & joe (påål-an-jåou). tvärtemot vad man tror så är paul & joe ett japanskt märke. företaget har sitt säte i japan, sminket tillverkas i japan och är princip bara avsett för den japanska marknaden. i sverige kan man gå och pilla på le shop, som verkar vara de enda här som tar in paul & joe-smink. iallafall så tilltalar detta puttinuttan i mig, den som älskar alabaster, porslin och frostat glas och doften av puder och löddrig lavendeltvål. förpackningarna känns väldigt old world, nånting som mormor skulle kunna rota fram ur sina gömmor, visst?

ordet jag söker är "förtrollad", för det är verkligen det jag blir av saker som slår an de rätta strängarna. jag tittar storögt och andaktsfullt, pillar och känner och luktar och försvinner in i mitt eget huvud litegrann. jag kan beskriva det på ett annat sätt också (med risk för att låta som ett missfoster); ser jag något riktigt fint vill jag ÄTA det. det är helt sant. speciellt produkter med lackade ytor, eller väldigt mustiga färger (som t.ex. givenchy-nagellacket i översta bilden). skor, plåtburkar, smycken, läppglans, vinglas, mobiltelefoner... jag känner liksom en underlig önskan att få äta upp det, för jag inbillar mig att om det tilltalar mig när jag tittar på det kommer det tilltala mig även när jag tuggar på det...

(dags att sluta skriva nu. ni hajar nog poängen.)