ebba

jag drömmer ofta om ebba. ibland är det drömmar som mest är minnesbilder, typ någon gång när vi sitter i något klassrum, när vi gör guacamole hemma hos henne, när jag lyssnar på hennes blandband, någon promenad vi gick någon gång, eller något hon har sagt. helt vanliga minnesbilder, som har förankring i verkligheten. och ibland drömmer jag väldigt realistiska drömmar om att hon "kommer tillbaka". det är lätt att förstå vilket plågeri detta är. en gång i vintras, någon månad efter att hon dog, drömde jag att hon hade fått ett infall och tågluffat ut i europa, men så tröttnade hon på kontinenten och ville resa hem till julen. och under tiden hade vi andra trott att hon var död. vi hade hunnit begrava henne och allt. och så sprang jag hem till henne, hon öppnade dörren, la huvudet på sned, sådär som bara hon gjorde, sträckte ut sina armar och sa "men hiti". hiti, det var ebba som kom på det. annahita. hita. hiti. vi kramades och jag grät. inte ebba, hon grät inte så ofta framför mig, förutom när vi var tonårssvåra och lyssnade på nirvana. då grät vi hela tiden, båda två. men i drömmen grät jag, har nog aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv, varken i verkligheten eller i en dröm. när jag vaknade var jag helt knäckt. det enda jag ville just då fick jag uppleva, och jag var så äckligt lycklig och lättad, lätt som en fjäder var jag. bara för att det skulle ryckas ifrån mig när jag vaknade. hur länge kan den drömmen ha varat? några minuter, max. such a little thing.

inatt drömde jag en ännu värre dröm. det har snart gått ett år, och det känns som om drömmarna eskalerar i hur realistiska de känns. min hjärna lägger till nya detaljer varje gång, som gör att drömmarna känns ännu mer verkliga. det sviniga med den här drömmen var att jag själv, i drömmen, refererade till de andra drömmarna om ebba, vilket gör att man alltså kan dra slutsatsen att om de andra drömmarna var drömmar, och jag i denna dröm minns dem, är denna dröm verklighet. så kändes det iallafall just då. jag minns att jag stapplade omkring vid östra station, det var svinkallt och regnigt och jag hade inget sällskap.

nästa bild jag har är att jag står i porten till ett enormt hus, verkligen ett palats, någonstans mitt i stan. genom en glasdörr ser jag ebba skymta förbi, hon springer runt hörnet. jag får verkligen bara en skymt, tillräckligt lite för att jag kunde förväxla henne med någon annan, men ändå har jag en väldigt stark känsla inom mig att det där ÄR ebba. i trapphuset finns också en annan person, en distingerad och stilfull mörkhyad äldre man som sänder ut seriösa läkar-vibbar (jag undrar hur min hjärna tänkte här; var kommer den stilige afrikanske läkaren ifrån?). jag knackar på glasdörren, frentetiskt, ropar och skriker och mannen kommer fram och öppnar. på värsta rastafari-accenten frågar han mig vad jag söker, och jag får bara ur mig "det är ebba! ebba! ebba!", han ser frågande ut men släpper in mig. jag springer in i trapphuset och svänger förbi hörnet där jag såg ebba, ser en dörr, knackar på den. ebbas mamma öppnar. hon ser mig, ger mig "ingen-idé-att-låtsas-längre"-blicken och släpper in mig. sen får jag höra en sjuk historia. ebba har varit med i något slags program (alltså inte på teve, utan mer som en semestergrej), som går ut på att man fejkar sin död och åker iväg utomlands. när man kommer hem är valet upp till en själv om man vill fortsätta låtsas vara död, eller om man vill ta kontakt med sin familj och sina vänner igen. ebba hade tydligen valt att träffa sin familj iallafall, och nu sitter de alla där, i ett kök som liknar deras egna i verkligheten, och pratar och umgås helt casually med dottern som alla andra tror är död. dottern, vars namn jag tydligen tatuerat in i min handled, helt i onödan. för det är såna tankar som börjar ploppa upp i mitt huvud. jag är för chockad för att glädjas åt faktumet att min kära ebba inte alls är död, utan blir istället ARG på henne för att hon körde ett sånt hemskt prank, fick oss alla att må skit i flera månader medan hon åkte ner och glassade i italien. fast jag är inte tillräckligt arg för att visa det för henne, utan jag står mest och tittar storögt på henne medans hon stökar omkring i köket, plockar ur diskmaskinen och skivar bröd och kokar kaffe. som om hon är återuppstånden från de döda. det är hon ju inte. hon har aldrig varit död överhuvudtaget. jag säger inte så mycket. ebba pratar däremot rätt mycket själv, hon babblar verkligen, något jag inte riktigt minns att hon gjorde "när hon levde". jag undrar om hon har sett min tatuering. jag vill inte visa den, för jag vet att hon tycker att tatueringar är lamt. men om det är hennes namn kanske hon ändå tycker att det är fint? och borde jag ta bort den nu? hur förklarar man en sådan tatuering? "jag trodde att min kompis dog, så jag tatuerade in hennes namn, men sen visade det sig att hon inte alls var död"? i don't think so. men det är en sån stark symbol i att ta bort någons namn sådär. jag älskar ju henne lika mycket som förut. jag vet inte vad jag ska göra med tatueringen. sen kommer jag att tänka på alla sms jag skickade till hennes telefon under vintern. fast jag visste att hon inte skulle läsa dem, hon var ju död. jag skickade jättemycket sms till henne. höll henne uppdaterad liksom. fick aldrig några svar, även om jag vet att hennes mamma läste dem, men det kändes som om det gick fram till ebba ändå. jag skickade ett "jag saknar dig"-sms när vi kom hem från hennes begravning. ett "god jul"-sms på julafton. "gott nytt år" på nyårsafton. ett "jag och nisse ska flytta ihop"-sms i januari. ett "nu har vi flyttat in"-sms i februari. ett "ett grattis på födelsedagen"-sms samma månad, och flera patetiskt hjälplösa "varför varför varför"-sms däremellan. men de har jag ju skickat för att jag saknar henne så mycket, och vi inte har något bra sätt att kommunicera på egentligen. jag ville bara höra av mig till henne på något sätt. strunt i att hon inte kan läsa dem där uppe i sin himmel. men nu har hon kanske läst dem ändå? är det pinsamt? tycker hon att jag är fånig? medans jag står där, och tittar på ebba som känns mer levande än vad jag någonsin känt mig, kommer jag till flera insikter. bland annat den om drömmarna jag brukar drömma om ebba. jag inser att; drömmarna är fantasi. detta är verklighet. de flesta drömmarna går ut på att ebba kommer tillbaka, och nu har det hänt, i verkligheten. jag säger det rakt ut. "det här inträffar bara i min vildaste, mest orealistiska fantasi. du kommer tillbaka. det har jag drömt hundra gånger det här året". jag minns inte vad hon svarar, eller om hon överhuvudtaget gör det.

nästa bild jag får är ett telefonsamtal från ett okänt nummer. det är en kvinna som inte presenterar sig närmare än vid namn, men det är tydligt att hon ringer i egenskap av företagsrepresentant. hon pratar om ebba, om hennes familj. hon säger "enligt mina uppgifter ska du nu ha fått erfara att ebba alltså inte är avliden, som en del av den tjänst vi tillhandahåller. för att kunna utveckla detta mera är det väldigt användbart för oss att få veta lite mer om hur anhöriga och vänner till klienten reagerar på detta. hur känns det, tycker du? vad har du för tankar? är det bara positivt att hon är tillbaks, eller känner du chock, oro, kanske en stor ilska?"... allt medan jag stirrar rakt ut i luften med telefonen i örat och tänker att "det här är fan inte på riktigt". min nästa tanke är ju att "jo just det, det är VISST på riktigt. jag har ju konstaterat det. det här är ingen dröm", och så vidare. jag vill säga till tanten från företaget att det är en hemsk, hemsk tjänst de har utvecklat och att man verkligen inte ska leka med folks känslor sådär, det är hemskt, hemskt att de tjänar pengar på detta och det är hemskt, hemskt att någonsin låta någon tro att en person de älskar är död när hon i själva verket inte är det. men jag säger ingenting om det, bara något om att det "det känns extremt konstigt", och att jag måste "omvärdera hela mitt liv". för jag gjorde det. jag är ju för evigt märkt av ebbas död. alla vi är det. men kan man liksom reverse:a en sådan process? jag menar, kan man "för evigt omärka sig själv"? unmark:a. hah. tanten ger mig inga svar och vi lägger på efter ett tag, och jag minns vart jag står nu. jag står i korsningen odengatan/birger jarlsgatan, jag har gått där varje dag under tre år för jag gick i gymnasiet på norra real. det är också där jag och ebba ofta brukade mötas, vi kallade stället för tanthörnet, efter en gång när vi möttes där innan vi skulle på halloweenmaskerad. vi gick väl i sjuan, åttan kanske, och ebba hade klätt ut sig till en tant. jag minns att ellen hade klätt ut sig till en katt, och emilott hade "hängt sig" (hon var vitsminkad och hade en rand av blålila ögonskugga runt halsen). jag minns inte vad jag själv var. random halloweenuppenbarelse antar jag. svart nagellack, svart läppstift, svarta kläder. rödglittriga horn i håret typ. jag var otroligt fantasilös som tonåring.

jag stod i tanthörnet och tittade på trafiken. det var pissigt väder, precis som kvällen innan då jag sprang omkring vid östra station, men det rörde mig inte i ryggen för jag befann mig antagligen i mitt livs mest omtumlande ögonblick. ebba har kommit tillbaks. ebba har aldrig varit död. sådant KAN hända i verkligheten. det är ett simpelt faktum, men ack så svårt att få rätsida på. allt jag känt att jag har gått miste om, allt jag saknat, sen ebba dog, kommer jag att få återuppleva. hur sjukt är det inte att få inse det? jag började se framåt, hur andra kommer reagera. hittills var jag nog den enda som visste om att hon levde. jag undrade hur joel och shabane skulle reagera. shabane skulle nog gråta lika mycket som jag. och olle. fina olle. han skulle aldrig kunna älska någon annan igen. jag undrade hur nisse skulle reagera, och hur ebba skulle förklara allt. för det skulle hon vara tvungen att göra. jag undrade om någon annan än jag skulle bli arg, om de skulle visat det för henne eller om man bara skulle låta glädjen få fritt spelrum. det kändes som att situationen var alldeles för skör för att visa ilska, som om hon plötsligt skulle kunna försvinna igen. det skulle ta kål på många. man skulle inte bli sig själv igen.

och mitt i allt filosoferande, i en av mitt livs lyckligaste stunder, så vaknar jag. mannen från parkförvaltningen med sin jävla lövblåsare går sin morgonrunda nere på gatan, precis som föregående morgon, och mornar innan dess. det är fortfarande mörkt ute och lövblåsaren för ett sånt fruktansvärt oljud att jag inte kan förstå hur det är tillåtet att sätta igång den i ett bostadsområde så tidigt på morgonen. jag känner mig helt gråtfärdig. totalt sinnesförvirrad stapplar upp ur sängen, men har rest mig för fort så allt svartnar i skallen och det där vinande ljudet trycker sig in i öronen. jag börjar dra upp rullgardinen för att komma åt fönstret, så att jag kan stänga det, men drar åt fel håll så att rullgardinen bara samlar sig i en hög på fönsterbrädet. det känns som om lövblåsaren skriker allt högre för varje sekund som går och jag stressar upp mig själv likt en höna som vet att hon är påväg till slakt. jag kommer börja gråta snart, tänker jag. "jag orkar inte!", skriker jag. jävla skitliv. till slut har jag iallafall lyckats både stänga fönstret och få en arg kommentar från nisse för att jag väsnas, jag svävar tillbaka till sängen och bäddar in mig i dess förlåtande sköte och den sista tanken som passerar mitt inre är "imorgon ska jag ringa ebba".

och nu sitter jag här. insikten om att jag träffade ebba igår, att det var en dröm, den har kommit för länge sen. den sköljde över mig när jag vaknade för andra gången. tryckte ner mig i sängen. men mannen från parförvaltningen med hans jävla lövblåsare, han är kvar.