jag har en konstant saknad i mitt liv och det är katten. jag saknar katten i mitt liv. eskil fick inte följa med när jag flyttade, för mamma hade blivit så fäst vid honom så han fick bo kvar hos henne. men fan vad jag saknar en katt. samtidigt är det rätt fult av mig att jämt och ständigt föra det på tal för nisse, han har sagt att han verkligen inte vill ha en och jag borde verkligen inte pressa. men jag kan inte låta bli. 
jag förstår honom verkligen också, det ÄR ett stort åtagande och det ÄR besvärligt, och man tycker antagligen inte att katten är värd besväret om man verkligen inte ÄLSKAR det lilla kräket. det där med katthår överallt, till exempel. eskil är väldigt långhårig och varje gång man befattat sig med honom hade man en tuss av supertunnt vitt hår i hela ansiktet eller strategiskt utspritt över en ny svart tröja. det är tillräckligt för att få en att bli förbannad.
men emelie berättade för mig en gång att det finns en kattras som fäller minimalt med päls, och precis som pudeln är en hundras som passar allergiker så passar cornish rex folk som inte vill ha hår i näsan jämt. det är som klippt och skuret för en sån som jag, som accepterar att kylskåpet alltid luktar kattmat och badrummet ockuperats av en låda med sand och bajs - men får nervsammanbrott av allt katthår som aldrig försvinner hur mycket man än borstar. fast jag vet inte. cornish rex är vackra djur, de ser väldigt förfinade ut med sina slanka kroppar och förhäxande ögon, men samtidigt så tycker jag att det finns ett hårt och ganska fult drag i deras ansikten.
jag förstår honom verkligen också, det ÄR ett stort åtagande och det ÄR besvärligt, och man tycker antagligen inte att katten är värd besväret om man verkligen inte ÄLSKAR det lilla kräket. det där med katthår överallt, till exempel. eskil är väldigt långhårig och varje gång man befattat sig med honom hade man en tuss av supertunnt vitt hår i hela ansiktet eller strategiskt utspritt över en ny svart tröja. det är tillräckligt för att få en att bli förbannad.
men emelie berättade för mig en gång att det finns en kattras som fäller minimalt med päls, och precis som pudeln är en hundras som passar allergiker så passar cornish rex folk som inte vill ha hår i näsan jämt. det är som klippt och skuret för en sån som jag, som accepterar att kylskåpet alltid luktar kattmat och badrummet ockuperats av en låda med sand och bajs - men får nervsammanbrott av allt katthår som aldrig försvinner hur mycket man än borstar. fast jag vet inte. cornish rex är vackra djur, de ser väldigt förfinade ut med sina slanka kroppar och förhäxande ögon, men samtidigt så tycker jag att det finns ett hårt och ganska fult drag i deras ansikten.
MEN! nu har jag hittat en annan ras, en helt ny ras, som ser mer mjuk och snäll ut, och fäller lika lite hår som en cornish rex. de är inte lika magra och seniga som dem heller, utan ser mer ut som en vanlig välnärd bond. kattrasen heter la perm och har bara funnits sen 80-talet. titta! jävligt fina.
åh... jag vet egentligen inte vad jag ville med det här inlägget. jag bara saknar djuret så mycket. en varm tuss i famnen när man tittar på teve. nån som väntar på en när man kommer hem. fan alltså. 
3 kommentarer:
jag har två st cornish rex pga min pappas allergi. de flesta katter av den rasen är sjukt fula men om man letar ett tag kan man hitta ''exemplar'' som är jävligt vackra.
tja agge!
jo, jag har sett några som inte ser ut som anorektiska gubbar i ansiktet men deras kroppar är ju också sådär långa och spinkiga.. jag vill ju ha en tjockiskatt, som inte hårar.
hur är dina katter? är det verkligen sant att de inte fäller nån päls?
Nämen de där sista är ju våra gamla kattungar Plommon och Persika - Roligt att se dem här :)
Skicka en kommentar