living on a prayer

igår var det en hejdundrande inflyttningsfest hos cajsa, diskhon var fylld med öl, vin och is och i vardagsrummet dånade roxette, ebba grön, carola, van halen och annat som man skriksjunger till när man är gladfull. cajsas mamma var så fin, hon virvlade omkring i en korallröd klänning och var världens bästa värdinna. fan vilken fin fest det var. cajsa sa att hon inte har sett någon som går igång på svensk punk som jag gör, haha, och jag skrålade sönder min röst igen. på väg till trädgården efteråt kunde jag bara pipa och väsa. jag borde fan haft kamera, jag har en känsla av att det var en sån kväll man kommer minnas när man är nostalgisk över sommar och ungdom och promenad hem i gryningen. det enda jag har är en video av extremt låg bild- och ljudkvalitet när cajsa, emelie och emelies bror står och ylar och svänger till "living on a prayer":

såhär i efterhand så blir jag lite oroad över att jag kanske skrek lite väl högt alltså. för jag gav verkligen full hals. om man tappar rösten har man fan skrikit något förbannat. men jag tappar det liksom, om någon sätter på en 80-talshit efter att jag har druckit några glas vin så är jag ostoppbar, haha, jag kommer stå där och dansa white people dance (svänga på överkroppen med armarna nära inpå kroppen, knäppa fingrarna i takt och nicka på huvudet) och skråla, jag vet inte hur man annars går till väga.