amöba

haha. ibland kan jag inte låta bli att tänka på hur trist min blogg måste vara i jämförelse med niotillfem eller cherry blossom girl. så himla, jag vet inte, vardaglig och oinspirerande. jag babblar om att jag har hunnit tvätta innan lunchtid, att jag har gjort en jättegod tomatsoppa eller om min stulna plånbok. kommer man hit får man ingen verklighetsflykt, ingen poesi, inga rosdoftande pussar på kinden och verkligen ingen inspiration. bara vardag. grå vardag.

när jag bläddrar omkring på bloggar kan jag ärligt säga att jag ger blanka fan i vad de har ätit till middag, eller om de ens har lagat maten själv. jag vill bara glömma bort att jag sitter hemma vid min dator, för en stund. det vore otroligt förmätet av mig att tro att någon tycker att det är intressant att läsa om det allra vardagligaste av det vardagliga, och ännu värre vore det att påstå att jag inte bryr mig om ifall nån tycker att min blogg är intressant. för om ingen utom jag läser det här så tycker jag att poängen med en blogg går förlorad, jag vill ju att nån får ut nåt av det här. att någon kommenterar och skriver tillbaks till mig om egna erfarenheter eller bara ger mig en käftsmäll ifall jag skriver nåt dumt. för det är ändå rätt många som läser den här bloggen, enligt min bloggstatistik, men det är så få som skriver tillbaks och det måste ju betyda att ingen riktigt blivit berörd av det jag skrivit.

jag tror egentligen bara att jag har glömt hur man uttrycker sig. eller tar fasta på de riktigt små sakerna som är fina i vardagen, t.ex. en doft eller en glad tant i mataffären. jag tror att det hände precis när jag slutade blogga på myspace och flyttade hit alltså. för den bloggen var ganska fin. för att inte tala om min skunkdagbok. fast de var också självutlämnande på ett ganska läskigt sätt, ser jag nu i efterhand, men det är också därför jag gillar dem så mycket.

ah, well. bare with me. jag ska försöka fokusera mindre på det som ingen vill läsa om och bli självutlämnande, pinsam och kärleksfull igen.