vedder

härligt väder vi har idag.

självbehärskning

jag vet inte vad det är som kommit över mig, men helt plötsligt har jag blivit jättebra på att kväva impulser och inte ge efter för minsta lilla begär! jag kan helt plötsligt behärska mig. detta går att applicera på nästan vadsomhelst i livet, som t.ex. idag när jag gick omkring i vällingby centrum efter att jag hade varit på arbetsförmedlingen. jag gled in på åhléns för att bara browsa lite (de jobbiga väktarna till trots) och så hittade jag en sjukt fin liten ljusslinga som jag har tänkt köpa rätt länge, den kostade 129 kr på rea. men så tittade jag på den och tänkte "du är för helvete helt jävla pank och en ljusslinga är det sista du behöver", så jag la ifrån mig den och gick därifrån.

ute på torget så kände jag hur det kurrade i magen, men så lyckades jag tänka om och istället ta det mogna och förnuftiga beslutet att ÄTA HEMMA istället. det kanske är en självklarhet för vissa men jag kände mig iallafall jävligt duktig.

och nu ska jag vara ännu duktigare och springa ner i tvättstugan som en god hemmafru och tvätta våra kläder.

justice

yr

idag är en bra dag, även om framtidsångesten hänger extra tung över huvudet. det glöms ganska lätt bort när man påminns andra saker som ligger i framtiden, t.ex. härliga högsommarnätter i de småländska skogarna tillsammans med människor man älskar. jag talar om emmaboda. the last stand. sista striden. sista festivalen. om jag lyckas sälja skorna (hoppas hoppas! ändra dig inte, louise!) så har jag råd med biljetten och behöver inte ens låna pengar. och bilen verkar vara kirrad, joels pappa är snäll. jag älskar att åka bil långa sträckor! det är nästan som att jag ser fram emot bilresan lika mycket som själva festivalen...

framtidsångest

fan, jag blir så jävla, JÄVLA trött. så fort jag känner minsta lilla press får jag framtidsångest och blir skiträdd för att misslyckas, så jag sparkar bakut, sätter mig på tvären och all ork och ambition bara rinner ur mig. det vissa verkar kalla för "uppmuntran" är i själva verket år av press, där varje tillfälle att styra och vakta tas i akt. är hon fortfarande på rätt spår? har hon valt rätt? visar man att man fortfarande är i samma lag möts man knappast av uppskattning eller leenden, bara ett kort "ok, bra", som om det är en självklarhet att vi är i samma lag, vill samma saker och har samma framtidsplaner. som om det är självklart att jag ska välja att gå den väg du har föreslagit. för det kommer gå åt helvete om jag inte väljer att gå den vägen du föreslagit. om 10 år kommer ja komma tillbaka till dig och säga, "fan också, jag skulle lyssnat på dig, allting GICK verkligen åt helvete för att jag inte gjorde exakt som du sa. för nu är jag en ensamstående och underbetald åttabarnsmamma med ett gravt substansmissbruk. jag kan inte försörja mina sjuka små barn och riskerar att bli vräkt från vår nedgångna tvåa i skarpnäck. förlåt mig. jag borde verkligen ha lyssnat på dig. låt din visdoms ljus skina över mig och rädda mig från min misär. du är en god och förlåtande gud. förlåt mig."

för jag KAN inte lita på min egna styrka, mitt förnuft, min egna förmåga att göra bra val, för jag HAR inte den förmågan. för jag vill ju bara ha roligt hela tiden, och är oförmögen att se bortom nuet. om jag inte följer ditt program kommer det bara bli fel, allt kommer bli fel, jag kommer inte kunna ordna någon bra framtid för mig själv, av mina egna beslut. jag kommer bara kunna stå på mina egna ben om jag har på mig dina skor, liksom. de skorna som passade dig. för om de passade dig, så måste de passa mig. så. precis så tycker du.

det är detta som kallas för uppmuntran.