en sommartisdag

igår var en perfekt dag. jag satt ute på torget och läste fredrik strages mikrofonkåt, satt och skrattade tyst åt hans fingertoppskänsla och stundtals rena briljans, en liten somaliergrabb kom fram till mig och frågade vad jag läser. jag visade omslaget och han tittade imponerat på de stora guldfärgade bokstäverna och sa "man ser på den att den är fet". jag bekräftade att den var indeed mycket fet, sen gick han.

sen ringde max, och jag & nisse åkte in till stan och fikade lite på ritorno! det är fan alltid fint på den uteserveringen. efter en stund kom joel, han såg trött och omtöcknad men väldigt sommarfräsch ut... stukade fötter etc. när klockan hade passerat sju promenerade vi iväg till systembolaget vid norra station som håller öppet till åtta, köpte öl och styrde sen kosen hem till thomas. där tittade vi på matchen mellan giganterna italien och frankrike, drack vår öl och åt kinesisk take-away (känns väldigt amerikansk sitcom, haha).

sen! haha, alltså, efter fyra-fem öl blir det suddigt såklart, men faktum är att resten av kvällen, d.v.s. från ca kl. 23 till ca kl. 03 (när åkte vi hem? jag vet inte), underhöll vi oss med youtube och ENDAST youtube. det började med att vi kollade på när zlatan driver med kokstorsken patrik ekwall, sen övergick det i total hit-frossa och vi knåpade ihop världens kanske BÄSTA spellista (jag säger bara knock on wood). vi ska premiärköra den på vår togafest i juli. vi körde även in på några bisarra sidospår, som t.ex. kebabrepubliken och matrixfjärtar.

vi tajmade nattbussen perfekt. killen mittemot oss såg alldeles för gammal ut för att åka nattbuss till hässelby i gryningen en tisdag, han sov sittandes. tänkte att jag kanske borde väckt honom, hans hållplats kanske hade passerat. men jag lät bli. i vårt vardagsrum sken solen (men nu är det mulet) och jag somnade lycklig.

puss.

sleep

vi var uppe till klockan fem imorse, tittade färdigt på freaks and geeks. det var ett kortvarigt nöje. nu måste vi hitta ännu en ny serie. jag behöver tips.

shooting hoops

här är något från johns mobilkamera! jag, nathan, august och my dansar till bruce springsteen på landet i höstas, "born to run" tror jag att det var. ett lyckligt ögonblick som görs särskilt tydligt i pojkarnas fantastiska luftsaxofoninsatser.

l'eau de vie

jag blir så jävla trött på allt som är precis som vanligt. ingenting är kul längre. men jag lyckades hindra mig själv från att klippa lugg med nagelsaxen iallafall. så desperat längtar jag inte efter förändring. jag behöver bara ett jobb. jag är arbetslös. jag kan inte ens kalla mig student längre. jag är ARBETSLÖS. att konstatera det för sig själv första gången är helt vidrigt faktiskt. jag fattar inte hur vissa orkar gå omkring i månader och vara arbetslösa. det kryper under huden på mig.

mina bästa påhittade människor

OBS OBS! ingen inbördes ordning!

1. anthony marantino i SATC

han är världens största bitch, och ändå älskar man honom. lite samma grej som med kim kelly i freaks and geeks, de är elaka mot folk de inte gillar, men mot sina vänner är de lojala och jättefina. han är charlottes hårdföre bröllopsplanerare som bara accepterar det bästa, hans accent är en mycket framgångsrik gay/brooklyn-hybrid och trots att han är mindre än samtliga kvinnor i serien så sportar han seriens kanske största ego. en mycket minnesvärd karaktär.

2. bill haverchuck i freaks and geeks

så sjukt kylig. han är den där långa spinkiga killen som växer en meter under sommarlovet, men inte har hunnit vänja sig vid sina långa ben och armar och alltså rör sig väldigt fumligt. som en äkta nörd måste han dras med en dödlig allergi mot jordnötter, och en morsa som är för snygg för hans eget bästa. helt underbar.

3. elaine benes i seinfeld

om jag hade rangordnat den här listan hade elaine benes hamnat på första plats. jag blir så glad av att en kvinnlig karaktär får vara både snygg och rolig, i en serie skapad av män. hon är snyggare än riktiga människor, hon är roligare än riktiga människor, men är en så väl sammansatt helhet att hon ändå känns som en riktig människa. det är hennes styrka liksom, trots att både george, jerry och kramer är sjukt roliga karaktärer också så känns de inte lika realistiska som hon. eller okej, jerry seinfeld är väl rätt realistisk men han är fan inte lika snygg som elaine.

4. percy nilegård

internationell affärsman, kulturstrateg och estradör, ägnar sig åt management by kicking butt. han har anammat morrisseys kraftiga haka och hornbågade glasögon, men i övrigt verkar de inte ha så mycket gemensamt. iallafall hoppas jag INNERLIGT att de inte har det.

5. geoffrey ingram i a taste of honey

karaktären etsar sig fast i minnet. lugn som en filbunke, vacker som en dag, men ändå så rivig! så som jag önskar att jag var på mina bra dagar. haha.

6. the lone gunmen i arkiv x

okej, de är tre personer, och sinsemellan väldigt olika individer, men jag gillar dem bäst som en dynamisk trio. jag blev alltid så glad om jag såg deras namn i förtexterna i ett avsnitt, då vet man att man har dem att luta sig på. de utgör en komisk och avväpnande motpol till alla monster, konspirationer, utomjordingar och hjärtan i halsgropen i världens bästa serie. de behandlas dock så sjukt respektlöst i slutet av sista säsongen, där manusförfattarna har försökt knyta ihop säcken inför finalen genom att ge dem ett eget avsnitt, med teveseriehistoriens kanske onödigaste slut.

7. raimunda i volver

hon är ett perfekt exempel på att den här filmen är ingenting utan just den här karaktären, och den här karaktären är ingenting utan just penelope cruz. helt förtrollande.

8. mrs. robinson i the graduate

jag blev kär i henne när jag var 16 år och kärleken har inte svalnat. jag vet inte riktigt varför. det kanske är mer anne bancroft, än karaktären i sig, men hon har ändå en självklar plats här.

9. klaus daimler i life aquatic



willem dafoes finest hour! man kan vara snäll även om man ser läskig ut.

10. radio raheem i do the right thing

righteous, man! en stor och sammanbiten, nästan jesuslik, kille som går omkring i harlem med sin ghettoblaster och sänder ut hiphopens kärleksbudskap. han är den enda i hela filmen som inte gör något ont, men som till slut straffas för alla andras misstag.

(vänta nu.. det där låter läskigt mycket som bibeln.)