ann demeulemeester & preen

fan nu blir det jävligt mycket paris fashion week här. förlåt. det är svårt att undvika. men jag ville också få ur mig att jag som ändå kan hålla mig uppdaterad utan någon särskild ansträngning har jättesvårt för att hitta en designer vars kollektioner jag ofta eller alltid gillar. folk har ju sina självklara favoriter, men jag har aldrig sett något som är en fullträff till 100% - de lyckas liksom alltid få med något fult som förstör helhetsintrycket. de enda som på senare tid har presterat någorlunda bra är dels ann demeulemeester;

vår 2009:

höst 2006:

(jag skiter i att alla fashionbloggare redan har hypat henne för en vecka sen, hon blir inte sämre för det. ibland är man hypad av en anledning.)

och dels preen;

vår 2004: (haha fett OLD)

höst 2004:

(modellen heter trilby hammer! vilket fantastiskt namn!)

höst 2008:

(även om den kollektionen innehöll löjligt mycket siden och ormskinnsmönster och annat italo-vulgo. hello? dolce & gabbana has got that covered!)

ja okej. det är fan jobbigt att modebloggza. förstår inte hur folk kan hålla på med det här, dag ut och dag in, och inte behandla NÅGOT annat. bara namedroppa designers och skriva "det här är fint, det här är fult". jag tröttnade efter tre inlägg.

rick owens

while i'm at it så kan jag ju ändå påpeka att av alla som har fått epitetet enfant terrible så är rick owens min favorit.

på den sista bilden måste man tänka bort huvudbonaden, och så skorna som ser ut som plastpåsar man knyter runt fötterna när man inte har gummistövlar till hands, det man har kvar då är faktiskt riktigt respektabelt. speciellt jackan överst. inbillar mig att materialet är fantastiskt. det ser liksom mjukt och hårt ut på samma gång. synd bara att han förstörde hela intrycket genom att låta modellen ha något som ser ut som tubsockor under skorna. försöker verkligen förstå, men det går sådär.

gareth pugh

jag hoppas att ingen någonsin har slösat pengar på den här mannen genom att ge honom stipendier eller liknande. alla som har bidragit till att gareth pugh är en accepterad del av paris modevecka borde avskedas och tvingas ha på sig hans kreationer när de letar nya jobb. det är inte ens fulsnyggt, som kanske ann-sofie back kan komma undan med ibland, det är på sin höjd skrattretande.

enfant terrible, my ass. snarare enfant ridicule.

titta! här tittar det lilla trollet fram! han har hakat på doc martens-trenden. ännu värre. fast nu måste jag säga något snällt. ingen är någonsin ALL BAD. så här kommer mitt snälla:

1. det är inte alls lika illa som tidigare år:

höst 2006.


vår 2007.


höst 2007.


vår 2008.


höst 2008.

(och ja, jag fattar att de mer extrema styckena bara är skrytjobb och inget som kommer säljas, men de är fortfarande representativa för hans idé och den faller mig inte alls i smaken. jag fattar också att han försöker vara en frisk fläkt bland all chiffong och spets och pudriga pasteller men man behöver väl för fan inte klä sina modeller i lastbilsdäck och avlagda presenningar?)

det jag ville säga med detta var att denna kollektion, trots att han fortfarande envisas med att spänna på modellerna viktorianska kragar i fetischistisk storlek, är lite mer sansad och att jag faktiskt kan se hur en människa kan dra på sig t.ex. de där vita byxorna med fjäll på i översta bilden - och att man för dess skull inte behöver se ut som en lajvare utklädd till sauron typ.

2. skorna är faktiskt inte fula alls. men marni var före.

3. det var ganska effektfullt att alla kläder var vita på framsidan och svarta på baksidan. det framgår inte så bra på bild, men kolla på den här youtube-videon så hajar du nog.

var är mitt paket?

still nothing...

kickar

ingen kan göra filmaffischer som polacker. det är en helt annan klass på dem om man ska jämföra dem med filmbolagens egna. här är några av mina favoriter. klicka på filmtiteln under så får man se den amerikanska versionen.

cabaret.


apocalypse now.


tootsie.


eyes wide shut.


tjuren från bronx.


gandhi.


alien.


crocodile dundee.


the shining.

allra mest gillar jag affischen till tootsie. filmen framstår som mycket bättre och mer genomtänkt än på columbia pictures övertydliga affisch där dustin hoffman står framför den amerikanska flaggan iförd en röd glittrig klänning, löspattar och lockig peruk. den polska känns helt enkelt lite mer smakfull. det här är samma princip som en fin sminkförpackning för mig; filmen kan vara rätt tramsig och dålig, men har den en grym affisch så kanske man ger den en chans. så fungerar jag iallafall.