justice

yr

idag är en bra dag, även om framtidsångesten hänger extra tung över huvudet. det glöms ganska lätt bort när man påminns andra saker som ligger i framtiden, t.ex. härliga högsommarnätter i de småländska skogarna tillsammans med människor man älskar. jag talar om emmaboda. the last stand. sista striden. sista festivalen. om jag lyckas sälja skorna (hoppas hoppas! ändra dig inte, louise!) så har jag råd med biljetten och behöver inte ens låna pengar. och bilen verkar vara kirrad, joels pappa är snäll. jag älskar att åka bil långa sträckor! det är nästan som att jag ser fram emot bilresan lika mycket som själva festivalen...

framtidsångest

fan, jag blir så jävla, JÄVLA trött. så fort jag känner minsta lilla press får jag framtidsångest och blir skiträdd för att misslyckas, så jag sparkar bakut, sätter mig på tvären och all ork och ambition bara rinner ur mig. det vissa verkar kalla för "uppmuntran" är i själva verket år av press, där varje tillfälle att styra och vakta tas i akt. är hon fortfarande på rätt spår? har hon valt rätt? visar man att man fortfarande är i samma lag möts man knappast av uppskattning eller leenden, bara ett kort "ok, bra", som om det är en självklarhet att vi är i samma lag, vill samma saker och har samma framtidsplaner. som om det är självklart att jag ska välja att gå den väg du har föreslagit. för det kommer gå åt helvete om jag inte väljer att gå den vägen du föreslagit. om 10 år kommer ja komma tillbaka till dig och säga, "fan också, jag skulle lyssnat på dig, allting GICK verkligen åt helvete för att jag inte gjorde exakt som du sa. för nu är jag en ensamstående och underbetald åttabarnsmamma med ett gravt substansmissbruk. jag kan inte försörja mina sjuka små barn och riskerar att bli vräkt från vår nedgångna tvåa i skarpnäck. förlåt mig. jag borde verkligen ha lyssnat på dig. låt din visdoms ljus skina över mig och rädda mig från min misär. du är en god och förlåtande gud. förlåt mig."

för jag KAN inte lita på min egna styrka, mitt förnuft, min egna förmåga att göra bra val, för jag HAR inte den förmågan. för jag vill ju bara ha roligt hela tiden, och är oförmögen att se bortom nuet. om jag inte följer ditt program kommer det bara bli fel, allt kommer bli fel, jag kommer inte kunna ordna någon bra framtid för mig själv, av mina egna beslut. jag kommer bara kunna stå på mina egna ben om jag har på mig dina skor, liksom. de skorna som passade dig. för om de passade dig, så måste de passa mig. så. precis så tycker du.

det är detta som kallas för uppmuntran.

LOL

fan, jag kanske ska klippa en sån där frisyr igen? men utan det gröna. haha. fast jag vet inte om jag skämtar eller om jag är allvarlig.

ay dios mio

vad har hänt med dr. scholl?! jag uppskattar verkligen när man försöker blåsa nytt liv i ett slumrande varumärke genom att uppdatera det och fota reklamkampanjer som mer ser ut som vogue-editorials än reklam för ett märke som stämplats som lite halvtöntigt. men scholl har liksom tagit det ett steg längre. de har tagit fram en kollektion i begränsad upplaga tillsammans med diego dolcini, som egentligen verkar ha en fäbless för porriga och inte alls särskilt fotriktiga skor... eller om man är på gott humör kan man kalla dem för modiga och minimalistiska - fast ändå sexiga? men jag är inte på gott humör, så jag tycker att de ser obekväma och lite trashy ut. massa strass och några snören på en löjligt tunn stilettklack. inte direkt min kopp te.

MEN - om man blandar allt detta, med tofflor, hålfotsinlägg, träskor, fotkrämer och annat "bekvämt" - så får man alltså scholl-dolcini. imponerande.

jag är inte direkt ett fan av de silvriga platåskorna längst ner, och inte de svart-vita slip-in-skorna med stilettklack på den andra bilden, men de högst upp är verkligen snygga och överlag så föredrar jag verkligen det här samarbetet framför båda var för sig.