inatt vaknade jag av att åskan gick. det var en sån där perfekt stillsam sommarnatt, det är sådär ljust ute, när man inte riktigt vet om det är gryning eller skymning. de sista tågen rullade in med nattsuddarna och några pigga måsar seglade omkring utanför fönstret. deras gälla skrik ekade mellan husen. plötsligt exploderar åskan rakt ovanför vårt hus, ett riktigt jävla helvetesdån, jag känner det liksom i kroppen. stillsamheten är som bortblåst, nu har hela traktens fågelbestånd stämt upp i en yrvaken kakafoni och jag hör verkligen alla sorters fåglar. apokalyptisk stämning råder och det är totalt kaos.
jag skyndar mig ut på balkongen och ställer mig för att bevittna spektaklet. det enda som hörs är ljudet av sjuttitvå miljoner fåglar som skriker, skränar, kraxar och visslar och ungefär hälften av dem har förståndigt nog begett sig upp i luften. det är en otrolig syn. en overklig dimma av fåglar som förvirrat flyger omkring utan något som helst mål. hela himlen, som nyss såg ut som en pastelldröm från valfri rokokomålning, ser ut nu som myrornas krig. jag stod där i någon minut, tills åskan gick igen. det var en sån konstig åska, ljudet var inte sådär "rullande" som det brukar, det var mer som att det knakade och small. det påminde nästan om det där knakande ljudet av nysnö under skorna. det lät så högt, jag har aldrig hört åskan så nära och jag är verkligen förvånad över att nisse inte vaknade. jag började ofrivilligt fantisera om jordens undergång, blixt och dunder och apokalypsens fyra ryttare som kommer ridande över himlen. sen tittade jag ner och såg jag ett ungt par sitta och hångla på en bänk långt därnere, och då förstod jag det de antagligen fattade för länge sen, att det här är bara en helt vanlig sommarnattsåska.
